Dagens Nyheter – 14 juni 1871, sida 2

SV Med orubblig kallblodighet strök Uffe den ena stickan mot väggen — den antändes — han höll fram papperet — den slocknade. Nu fanns blott en enda qvar. — Bajonetterna korsade hvarandra framför hans bröst — Uffe märkte dem knappt — han höll ögat oafvändt fästadt på den sista svafvelstickan, som han tändt — den brann endast svagt — han vände om den mellan fingrarne — nu gick den ut— nej, den flammade upp igen, Uffe höll papperct derintill, det antändes, han sträckte upp armen mot halmtaket, som straxt derefter stod i ljusan låga. Det var hög tid: preussarne hade gjort hålen större, ännu ett ögonblick, och de skulle ha genomborrat Uffe. Ett sprakande ljud öfver deras hufvuden och en stark brandlukt läto dem veta hvad som försiggått, de måste fly hals öfver hufvud, om de icke ville ha det brinnande halmtaket ned öfver sig. Steengaard nedbrann totalt, preussarne drogo sig tillbaka, den hotande faran var afvänd. Uppe på Dybbölberget stod general Hedeman med Lessöe och den öfriga staben. Det var den plats, der man bäst kunde öfverskåda fiendens rörelser, det var också den plats, der man lättast träffades af fiendens kulor. Gång efter annan slog en granat ned, kastade upp jord, öfverhöljde härförarne med sand och grus, de skakade kappan en smula och höllo åter kikaren för ögonen, för att se hvad fienden nu skulle taga sig före.