Dagens Nyheter – 13 juni 1871, sida 1

na rega sig i det moderna samhällets stora städer eller under mera feodala former äro spridda omkring på landet, så lärer det väl vara lika svårt för en fattig, 1 trasor höljd fabriksarbetare som för en med nöden kämpande jordbruksarbetare att fatta, hvarföre han skall svälta och arbeta endast för att samla rikedomar och skaffa medel till vällust och pjutningar åt personer, som dock äro skapade af samma materia som han. Irlands Srappories, Rysslands f. d. slafvar och de utsvultna arbetarne i flera länders stora städer äro i detta hänseende uti samma belägenhet och deras tid efter annan uppkommande konvulsiviska rörelse äro derföre grundade på samhällsbildningarnes naturliga eller rättare sagdt onaturliga förhållanden. Om deremot palatserna äro bebodda af personer som ej endast tänka på sina egna njutningar och egoistiska sträfvanden, utan äfven hafva öppen blick för sina medmenniskors väl, synnerligast för deras, som direkt bidraga till framalstrande af de naturens och konstens gåfvor, hvilka åstadkomma palatsinvånarnes rikedom, så äro vi förvissade om att derur skall framgå en frid emellan palatserna och hyddorna, som gör det valspråk, med hvilket vi börjat denna artikel, fullkomligt oberättigadt, utan skulle man i vår tanke gerna kunna förändra herr Bebels sats och säga så här: Krig mot lättJan och egoismen inom palatserna för att få fridi hyddorna. Satsen, sålunda förändrad, tro vi för framtiden komma att få stor betydelse och det tör väl hända att de nyss i Frankrike passerade händelserna för denna sats utgjort det elddop, hvaraf den varit i behof för att vinna full praktisk betydelse. På den tiden börden och de feodala företrädesrättigheterna voro de förherrskande i samhället, fanns det emot dess missbruk en sats som visserligen ofta blef trampad under fötterna, men som dock ibland lade ett helsosamt band på den tidens tlyckobarn ; vi mena det kända ordspråket: Cuvölesse oblige — (adelskapet medför förpligtelser). Rikedomen, hvilken nu delvis trädt i bördens ställe såsom det bestämmande i samhället, har ännu ej öfverallt blifvit gonomträngd af den anda som ligger i denna gats. Richesse obliges ha vi ännu ej hört uppgifvas såsom gemensamt lystringsord för rikedomens representanter, men vi undra om ej föhållandena skola tvinga dem att samlas just omkring denna fana. Liksom satsen noblesse oblige tvingade fordna dagars adel att, såsom det på den tiden hette, hålla sin vapensköld blank, så måste äfven i framtiden satsen richesse oblige tvinga rikedomens representanter att använda sina håfvor på ett sätt som ställer dem i ett helt annat förhållande till hyddans barn än som nu existerar på många ställen, och vi tro äfven i Frankrike. Vi kunna emellertid glädja oss öfver att i vårt land brytningen emellan de fattiga och de rika ej är så stark som i flera af Europas stora stater. I vårt land finnas visserligen icke några rikedomar, hvilka såsom Rothschilds räknas i milliarder, ej ens många som kunna räknas i millioner, men så löpa vi ej hel. ler någon synnerlig risk att bufva utsatta för sådana blodscener som på andra ställen skakat vår verldsdel, och vi våga till och med påstå att våra samhällsformer numera äro sådana, att vi skulle kunna på ett lugnt