Dagens Nyheter – 12 juni 1871, sida 1

Middagsmaten var emellertid färdig, och Anders beredde sig att servera den. — Behagar löjtnanten spisa ute i dug? frågade han. — Ja, svarade Uffe, som fortfor att kasta spejande blickar åt alla håll. Anders hällde gryavällivgen i en tallrik och bar denna fram till Uffe. I detsamma smällde ett par skott; de kommo så oväntuadt att Anderstappade tallriken. Han började förskräckt urskulda sig, men Uffe brydde sig hvarken om honom eller om grynvällingen, han sprang upp på en stenmur och såg vedetterna draga sig tillbaka, förföljda af en tit skara fiendthga skyttar. Nu följde ett häftigt skjutunde. Uffe lät genast kompaniet gripa till vapen; soppkittlarne och fliskgrytorna mäste öfvergifvas. — Det är synd på den rara maten att den skall gå i tyskaurne, sade folket. — Stån på er bra, så få ni sjelfva behålla den, genmälde Uffe. Men han hade order att draga sig tillbaka, om än långsamt och försvarande terrängen steg för steg. Han lät derför afdelningen under stindigt skjutande draga sig tillbaka till byn Nyböl. Här kunde de fatta posto i husen och bakom häckarne, der det icke var så lätt för fienden att upptäcka deras ringa antal. Uffe hade afsändt rapport om anfallet samt inom sig fullt och fust beslutat att hälla