Dagens Nyheter – 9 juni 1871, sida 1

WweW errnrnt skall finnas en enda fläck på era ryggar, som ej är antingen gul eller blå. Men folket trängde sig tillsammans och ville icke gå fram. Det ligger ofta någonting smittande i en sådan der förskräckelse: Uffe kände sig fattad deraf såväl som de andra; minnet från gårdagen, då bajonettspetsarne vände sig mot hans bröst, stod lefvande för honom. . En bomb slog ned och uppkastade dervid sand och mull, hvaraf de främste öfverhöljdes. — Be der, karlar, bomben har visat er hvar ni skola börja arbetet. Nåå, stå nu inte och gapa längre som spruckna krukor! ropade kapten Amsfrup, men det ,var ingen som ville fortsätta der bomben hade börjat. Plötsligt sprang lille Eiby fram. Han var helt blek efter nattens rummel, men han svängde en stor spade öfver sitt hufvud och begynte gräfva der bomben slagit ned, i det han ropade: — Vilja ni inte följa bombens exempel, så följen studentens! I detsamma föll spaden ur hans hand, och han sjönk till jorden, träffad i bröstet af en spetskula. Ett starkt mummel hördes, som efterhand blef allt tydligare. — Vi vilja inte vara några mullvadar, ropade man; för oss fram till anfall, och vi skola drifva tyskarne ned i hafvet. Uffe. stod såsom fastnaglad på sin plats. UFFE HJELMS OCH PALLE LÖVES BEDRIFTER. 9.