Dagens Nyheter – 8 juni 1871, sida 2

2 FRV Hugo Adolf Hamilton led i måndags i sitt hem på egendomen Bo Nerike i sitt 69:e år. Hamilton, född 1802, var son af landshöflingen i Örebro OC. D. Hamilton, öfverstekammarherre hos Karl 13:de, och Anna Katrina Hamilton, född Adelheim. Sin uppfostran erhöll har, utom i föräldrahemmet, dels i Vechelde i Tyskland, dels i Upsala, der han blef student, kameralist och slutligen filosofie doktor år 1824, efter att företrädesvis ha studerat klassiska och moderna språk, historiz och estetik, hvarjemte han med förkärlek egnade sig åt teckning och jemväl åt stengravyr. Genom sin börd och sin personliga bekantskap med studentkamraten Oskar, då Sveriges kronprins, fördes han till hofvet; så ock genom börden in i riddarhusets strider; studierna, examen och fadrens önskan gjorde honom till diplomat och hög embetsman; medborgares förtroende kallade honom till landstingsman, ledamot af riksdagens första kammare, ordförande för länets hushållningssällskap och en mängd andra hedrande uppdrag: fädernearfvet slutligen gjorde honom på den plats, der ban blifvit född, till välvillig fader för en stor arbetarebefolkniog, till nitisk och verksam industriidkare, landtbrukare och kommunalman samt till beskyddare och odlare af de sköna konsterna. Hofmannabanan började officielt på hösten 1825, då Hamilton blef kammarherre hos kronprinsen Oskar med tjenstgöring dels hos kronprinsen, dels hos kronprinsessan allt intill 1839, då H. tog afsked från hofvet. Han bibehöll emellertid. ehuru missförstånd senare kom emellan, orubblig tiligitvenhet för fursten och ändå mera för den älla mMenniskan Oskar, till hvars minne Hamilton år 1860 vid Bo uppreste en 50 fot bög bautasten af granit, hvilken invigdes på årsdagen af kung Oskars begrafning vid hushållningssällskapets talrikt besökta ärssammankomst. Tjenstemannen Hamilton blef 1823 eller 1824 extraordinarie i kungliva kansliet och kammarkollegium och 1828 audre sekreterare i kabinettet för utrikes brefvexliogev, med hvilken tjenstgöring han fortfor till 1834, hvarefter han drog sig tillbaka till landsbygden och de enskilda affärerna, men blott till en tid och för att bereda sig till större verksamhet i statens tjenst. r 1814 blef H. kunglig teaterdirektör, hvarmed han fortfer till: december 1848, och samtidigt var han, märkligt att omtala, generalpostdirektör från december 1845 till våren 1850, då det kom en fnurra på tråden mellan den höge embetsmannen och än högre vederbörande, hvilket gjorde, att Hamilton begärde och erhöll gitt afsked. I båda befattomgarne, såsom teaterdirektör och postdirektör, hvilka väl kunnat kräfva hvar sin man, verkade han emellertid med framgång och nit, och var det just för mycket nit vid postunderhandlingar i Paris, som föranledde hans afgång från tjenstemannabarvan. Sin teaterverksamhet tecknar Hamiltoa sjelf sålunda: Han gjorde det då till sitt mål i främsta rummet att söka återväcka till nytt lif den svenska dramatiken, som af brist på uppmuntraa länge slumrat, och derniäst att genom sträng sparsamhet undvika teaterns skuldsättande samt derjemte någon kännbarare förlust för lottegarne, ibland hvilka han sjelf var en. Han var också nog lycklig att snart få emottaga åtskilliga mer eller mindre lyckade dramatiska arbetan och ansåg sig icke böra tillbakavisa äfven de mindre fulländade, blott de röjde någoa talang, såsom enda sättet att uppmuntra författarne att åstadkomma något bättre. Emellertid uppsattes då och gåfvos med framgåug stycken af Börjesson, Blanche, Jolin, Dahlgren, Ridderstad m. fl.; klassiska arbeten af Shakespeare och andra stora författare gäfvos äfven, ocrY då derjemte vår ryktbara Jenny Lind flera gånger under denna tid besökte fiderneslandet och gaf öfverfulla hus åt teatern, lyckades det direktionen att under fyra år ej skuldsätta teatern och ders jemte i det allra närmaste hålla lottegarne skadeslösa. Naturligtvis kunde dock ej, om detta mål skulle vinnas, den yttre lyx utveck: