, beledsagades till sin port af ett fackeltåg — facklorna utgjordes af tomma vinbuteljer, i hvilka man satt talgljus. Det var en fullkomlig vindstilla, så att ljusen icke alls fladdrade; de kastade ctt svagt sken öfver de träd och buskar som passerades. När nattvandrarne uppnådde Uffes port, ropade de tre gånger hurra för honom, dock helt sakta, för atticke väcka kapten Amstrup som var ingvarterad i summa gård. Uffe tackade dem och sade dem godnatt — derpå gick han in i sitt rum tillsammans med Björn. — Hör på, hur är det fatt med dig, min vän? sade Björn. Jag märkte genast då du uppträdde i vårt sällskap att intexallt stod rätt till; och sedan förblet du ju så dyster, att det var hardt nära att du förstört hela glädjen för oss. — Ja, det .var dumt af mig; jag b-rde verkligen ej ha gått dit. — Du fick bref hemifrån, såg jag, återtog Björn; kanske det ianchöll några ledsamma underrättelser ? — Nej. .— Från hvem var dot? — Från min mor. — Jaså, då förstår jag — jag fick sjelf ett dylikt bref i förrgår och förlorade ulldeles humöret. PFgentligen borde allt skrifvande hemifrån förbjulas, när de inte kunna låta bli att sjunga klagovisor och komma med olycksprofetior.