Dagens Nyheter – 8 juni 1871, sida 1

-nedföll, hvarvid alla bajonett-spetsarne vände sig mot Uffe. — Jag vet det väl ändå, mumlade han. En isande tystovad uppstod i sällskapet; en och hvar visste också väl hvad detta förebud betydde. ; Uffe höjde sivt glas och sade! — En skål för de fallnes minne! De reste sig alla :upp och tömde glasen under tystnad. Det var som om de kände en kall fläkt af dödens ande genomfara rummet. Mun satte sig åter och försökte få samtalet i gång, men det ville icke lyckas. Förut hade man icke kunnat göra sig hörd, huru högt man än ropade, och nu kunde hvarje särskildt yttrando, som fälldes, höras öfver hela bordet. Om nägon sade ett par ord, svarade en annan lika knapphändigt från andra ändan af bordet, och samtalet afstannade åter. Den lille Eiby, som redan var betydligt på dimman, tömde ytterligare ett stort glas punsch och utbrast derefter: — Nej, hör på, go vänner, det här blir, min själ, alldeles på tok; här sitta vi ju som en eamling egyptiska mumier och gapa på hvarandra. Låt oss stämma upp en sång och på det viset muntra humöret en smula. började sjunga: tNu är det stilla, ha lemnat oss — solen, den gamle orvstiftarn Flera instämde, men det var icke samma kraftiga och ungåomsfriska sång som förr. UFDE HJELMS OCH PALLE LÖVES BEDRIFTER: 8.