Dagens Nyheter – 8 juni 1871, sida 1

ligaste blomsterdoft och fågelsång; stora hvita svanor simmade i de spegelklara kunalerna, öfver hvilka skuggrika träd utbredde sina lummiga kronor; här och der uppsinde on springbrunn sin klara stråle i luften. Ufto hade hundra saker att säga sin moder, men han kunde icke få fram ett enda ord, han ansträngdov sig af alla krafter, men det var som om tungan hade vuxit fust vid gommen. Då såg hans moder på honom med ett leende, och Uffe visste nu, att hon väl hade förstått allt hvad hen ville säga, ehuru han icke fått fram ett enda ord. Han blef så outsägligt glad häröfver avt havs tungas band plötsligt lossades, men hvad han talade, det lät icke söm vanligt mennisko-tungomål, uti som harpotoner, och hela hans själ utgjöt sig i jublande musix. Ur denna sköna dröm väcktes Uffe derigenom att någon häftigt skakade hans arm. — Vakna! vakna! ropade Björn; appellen ljuder, vi skola genast marschera härifrån. — Appellen? Var det då den som lät såsom harpotoner? frågade Uffe ännu halfeofvande. — Skynda dig, skynda dig, det är ivgen tid att förlora! — Hvart skola vi ta sägen? — Jag tror att vi skola begifva oss öfver sundet för att anlägga ett. brohufvud. -— Jaså, öfver kanalen, der de hyita Svår. norna, simmar i