Dagens Nyheter – 7 juni 1871, sida 1

ra ar Säte ön GAA kik MN tt Mn AoA härmed har man ännu icke sagt, för hvilka speciela lagstiftningsåtgärder partiet bör i första hand göra sig till målsman. De lagstiftningsåtgärder som varit föreslagna äro: införande af valrätt, äfven för den tjenande klassen, men ett vilkor härför anser författaren med rätta vara tjenstehjonsstadgans upphäfvande och en social reform, hvarigenom den talrika skaran af stattorpare förvandlas till en klass af fria jordarbetare genom införande af en obehindrad jordstyckning. Dessa åtgärder hafva — säger författaren — icke blott i politiskt hänseende en stor vigt, utan en icke mindre ur en allmän menniskokärleks synpunkt. Ingen, som känner förhållandena på landsbygden, kan, om han älskar sinå medmenniskor, annat än djupt beklaga, att en så stor del af nationen skall befinna sig uti endera af de två vanlottade kategorierna: statkarlar som sakna icke blott en jordtorfva, utan äfven ett eget hem, och backstugusittare — en allt talrikare blifvande klass — som väl hafva stuga (eller kanske jordkula), men sakna all tillstymmelse till egen jord; båda hemfallna åt fattigvården, som i de flesta fall torde vara deras enda slutliga förhoppning här på jorden. Ej heller lärer någon, som gör sig mödan att reflektera öfver saken, kunna undgå att finna, hvilken lycklig förändring det skulle vara, om dessa båda folkklasser kunde upplösas uti den enda, som skulle bildas af en sålunda beskuffud arbetsklass, som vi antydt, och hvilken trygghet, både i politiskt, ekonomiskt och sedligt afseende, som samhället derigenom skulle vinna. En så stor social reform kan vil endast vara ett verk af tiden; men vi hafva antydt de medel, hvarigenom lagstiftningen kan befordra densamma. För denna reform och. för dessa lagstiftningsåtgärder behöfva nu, enligt hvad förut yttrats, icke alls äberopas några pohfiska skäl, enär de flantropiska skälen äro för sig fullt tillräckliga. De demokratiska åsigternas förfäktare blifva i detta fall endast menniskokärlekers målsmän, under det motståndarne till dessa ur allmänt mensklig synpunkt så eftersträfvansvärda reformer icke skola kunna till sitt stöd åberopa annat än sociala fördomar och politiska farhågor: fördomar och farhågor desto mer grundlösa, som de största farorna utan allt tvifvel skola komma att uppspira just ur fortsättningen af det närvarande systemet. Det är likväl ingenting mindre än ovanligt, att äfven de helsosam maste reformer tillbakavisas af sådana orsaker. Författaren antager således att, på den fot samhället för närvarande befinner sig, mycket återstår att göra innan man med skäl kan yrka på allmän rösträtt, men förmenar att redan nu rösträtten kan sänkas lika långt ned som den kommunala. Utan att bestrida detta vilja vi för vår del endast anmärka att tiden icke är lämplig för agiterande af denna fråga för det närvarande, då redan en så stor fråga som den om indelningsverkots upphäfvande står på föredragningslistan. Det kan aldrig gagna att två så genomgripande frågor på en gång diskuteras. Den ena förlorar ovilkorligen derpå, och sannolikt begge. Författaren synes hysa samma mening; han tror att klokheten bjuder att för närvarande afstå från andra fordringar än den kommunala rösträttens utsträckande. Hans