Dagens Nyheter – 5 juni 1871, sida 1

är förbi, strömma ut likasom bisvärmar ur sina kupor, men utan något nyttigare syftemål än att samla sig öfverallt der det är någonting sorgligt att se, der de kunna få betrakta den värsta förstörelsen. Det är knappt möjligt att tränga sig fram till kajerna, till den grad har folket skockat sig der, för att begapa afrättade insurgenters kroppar, som ännu lära ligga qvar derstädes, och det inre af Hotel de Ville har visat sig utöfva en så stark dragningskraft att skildtvakter måst utställas, för att afhålla folket derifrån. Upproret var faktiskt slutadt vid middagstiden i går, och redan på eftermiddagen var en sådan olkmassa ute i farten, att man från Madeleinekyrkan till Bastille-platsen hade all möjlig svårighet för att komma fram. Omkring kl. 1 kom general Gallifet i spetsen för 6.000 fångar, af hvilka omkring 1.500 buro linie-armåns uniform och hade sina hufvuden obetickta samt sina rockar ut och invända; alla fångarne gingo framåt med stappkande steg och sågo så ytterst illa medfarna ut, att man icke gerna kunde förvåna sig öfver att de filvit sig. Det syntes alltför väl att detta skett i öljd af total utmattning. De voro sista återstoden af insurrektionens män, och gerom deras tillfångatagande upphörde striden alldeles. I deras bleka ansigten och nedslagna ögon kunde man icke skönja en enda stråle af hopp. De voro synbarligen beredda på det värsta; och det märktes på dem att de tyckte det icke vara mödan värdt att gå till Versailles, när de i alla. fall skulle bli skjutna. Exekutionen kunde ju likaväl ske i Paris, menade de. Hr de Gallifet var säkerligen af samma åsigt, ty ett stycke bortom Triumfbågen kommenderade han haltt och framkallade S2 af dem, som an sågos ha gjort sig skyldiga till de svåraste brotten, samt lät skjuta dem på stället. En stund derefter fördes 20 medlemmar af brandsläckningskåren till Monceau-parken och afrättades. Något senare på dagen såg jag omkring ett dussin fångna qvinnor föras öfver Royale-gatan. En vän, som följde dem till Concorde platsen, berättade mig att han der såg en sjuttioårig qvinna ihjälskjutas. Hon hade gjort flera försök att rymma, och då hun här, oaktadt upprepade varningar, åter sökte fly. blef hon. som sagdt, sans facon dödad. Huru beklagliga sådana händelser i och för sig än äro, må man vid deras bedömmande ihågkomma att gamla qvinnor kunna anlägga mordbrand och skjuta från fönster lika väl som andra menniskor. Vidare är det nödvändigt i anseende till fångarnes stora antal och bevakningens otillräcklighet att man gör klart för fångarne att hvarje försök till rymning straffas med döden. Man skulle annars verkligen icke få några händer med dem. Korrespondenten fortsätter, efter att ha omtalat ett besök i distriktet Belleville: Det var en riktig lättnad att komma tillbaka till boulevarderna och se hela familjer. som kommit ut för att njuta af sin ledighet på söndagen, sitta utanför de hastigt öppnade kafeerna vid sitt kafle och sin absinth. resonnerande om dagens händelser och de hopar af fångar som pas-erade. Om ett par dagar skola teatrarne öppnas. och vi få då skratta -åt pjeser. framställande de komi pointerna af Bellevilles intagande och förlöjligande den tappra armen, som öfverhöljde sig med ära genom eröfrandet af barrikader, försvarade af qvinnor. Jag tycker just hvad alla teatrar, som icke blifvit uppbrända, skota skörda genom att gifva storartade sensationsrepresentationer. föreställande de teatrars brand, som verkligen blifvit lågornas rof. Och hvilka balletter sedan skola vi ej få se af mordbrännerskor på deras väg till afrättsplatsen! Vi som känna Paris, vi veta att vi ha att vänta dylika saker i mängd — vi veta att innan samtliga ransakningar bunnit fullbordas. i följd af hvilka hundratals personer komma att bli afrättade, skall Mabille åter ha upplatit sina portar. och befolkningen skall ha nedstigit från barrikaderna för att dansa canean. . . Om det är blott ett steg från det sublima till det löjliga, gäller frågan här att säga hvilketdera är det ena och hvilketdera det andra. Nu, sedun all fara är förbi kan man icke annatän I det högsta förvåna sig öfver att se nationalgardister skynda till truppernas hjelp ech ådagulögga sitt nit genom att antasta fredliga törbigående personer och skicka dem till pumparne. Insurgenterna hade åtminstone mod till att kämpa för sina äsigter; men den del af Paris befolkning, som verkligen ansvaret för uppbrännandet af stadens vackraste och värderikaste byggnader, utgöres af dem, hvilka i farans och den politiska nödens stund vägrade att hörsamma regeringens kallelse och att gifva henne det stöd, som hon i sin svaghet så väl behöfde. Den opartiske historieskrifvaren skall i en framtid säkerligen på ett helt. annat sätt, än man nu tror, afgöra frågan. hvilketdera partiet, ordningens eller oordningens, böra anses bira största skulden till den kata-trof, som förvandlat Paris palatser till askhögar. Det enda medel, hva-zigenom befolkningen kan hoppas återvinna verldens aktning. är att nueiakttaga en värdig. fullt moralisk hållning. Olyckorna under den första belägringen och den förödmjukelse. hela landet då var underkastadt. gjorde på Paris invånare icke den ringaste verkan, de hemtade deraf ingen nyttig lärdom. Fransmännen tillskrefvo kejsaren hela skulden och betraktade