det hotande anfallet och fått till svar attjag måste hålla ut, kosta hvad det vill. — Det är förräderi, ropade Palle, ett mnedrigt förräderi! Högsta befälet spelar under täcket med preussarne, annars. skulle det ha skickat hela davska hären till vär undsättning. Men vi ha ingen skyldighet att stanna här och vara kanonmat — må vi utrymma platsen och låta vederbörande supa som de kokat. — Ni glömmer, till hvem ni talar, svarade kapten Zimmerthal med värdighet, kipt n Zimm rthal (han lade en viss tonvigt på ordet kapten) öfverger aldrig den plats, man anförtrott åt honom att försvara, så länge han har ett skott krut qvar. — Herr kapter, en ordonnans! ropade en man, som stod på utkik. — Ah, Gud bhbjelpe oss! — Jag undrar, hvilken Jobspost han nu kommer med, suckade Zimmerthal. Rider han i traf eller i galopp? — Han rider i karrier. — TI karrier! Du, milde himmel, då har visst en olycka händt! ropade Zimmerthal förfärad. Ordonnansen medförde emellertid ingen Jobspost, utan blott en förfrågan från Tolk, der bagaget var qvarlemnadt, om man skulle föra det norrut, ifall fienden anföll, eller om man skulle låta det blifva der det var. — Tänka de på att draga norrut, ropade kapten Zimmerthal, nu då fienden anfaller oss