Dagens Nyheter – 26 maj 1871, sida 1

Frågan om allmänna rösträttens utsträckande. Den nyliberala centralafdelningen har utfärdat följande uppmaning: Till svenska folket! Såsom bekant är, tillerkänner 14 3 riksdagsordningen rätt till deltagande i val af riksdagsman endast åt den i kommunens allmänna angelägenheter röstberättigade man, hvilkea antingen eger eller med stadgad åborätt innehafver fast egendom på landet eller i stad till ett taxeringsvärde af minst 1000 rdr eller som för lifstid eller på minst fem år arrenderar jordbruksfastighet till taxeringsvärde, ej understigande 6,000 rdr, eller ock erlägger till staten bevillning för en till minst 800 rdr uppskattad årlig inkomst. I anledning af de förslag till ändringar i denna 2, som vid 1869 och 1870 årens riksdagar blifvit gjorda och hvilka afsett rösträttens utsträckning, har, bland annat, den anmärkning blifvit framställd, att nägot sådant intresse för det allmännas angelägenheter hos de från politisk valrätt uteslutne icke blifvit ådagalagdt som kunde häntyda derpå, att något verkligt behof af rösträttens utsträckning under för handen varande förhållanden förefunnes. Det är derföre af stor vigt, att de, som intressera sig för allmänna angelägenheter, offentligen tillkännagifva sin ästundan att komma i åtnjutande af denna medborgerliga rättighet. Ett sådant tillkännagifvande är så mycket angelägnare, som man temligen allmänt medgifver, att den förmögenhetssiffra, som för det närvarande är vilkor för rösträtt till andra kammaren, icke bör vara någon oföränderlig gräns, utan att den kan och bör nedflyttas i samma ögonblick det visar sig, att utanför eller nedanför densamma fins en klass, lika väl vuxen attutöfva denna rätt som mängden af dem, hvilka befinna sig derofvanför. Huru ringa valmännens antal är, kan man finna deraf, att det finnes landtkommuner, der endast omkring hvar 70:de person är valberättigad. Om än i städerna valmännens antal är jemförelsevis något större än i landtkommunerna, är dock äfven i städerna antalet valberättigade uppenbarligen allt) för litet, så att afgörandet af landets vigtigaste angelägenheter — lagstiftningen och beskattningen — för närvarande hvilar hos ett ringa fåtal. De olägenheter, detta medför, äro icke obetydliga. De representerade hafva genom de indirekta skatterna låtit den största tyngden af skattebördan falla på de orcpresenterade — fattigare samhällsklasserna. Äfven i lagstiftningen finner man, hurufden ena samhällsklassen stundom blifvit gynnad framför den andra. Till och med i samhällslifvet röner man de nämda olägenheterna. Den hos oss rådande stränga klassoch rangskilnad, som blifvit en verkan af! ståndsfördelningen och hvilken 1 allmänna lifvet alstrar split och afund, skall snarare ökas än minskas under för handen varande t