Dagens Nyheter – 25 maj 1871, sida 2

Napoleon den 3:dje och Ryssland. En rysk statsman, hr Davidoff, har i tidskriften CRyskt arkiv offentliggjort ett samtal som han efter Krimkrigets utbrott haft med hr Kisseleff, hvilken var rysk ambassadör i Paris, då Napoleon utförde sin statskupp. Det ger ett nytt bevis på huru stort inflytande monarkernas personliga förhållanden till hvarandra inverka på deras trogne och enfaldige undersåtares öden samt på verldshändelsernas gång: Kort efter det Krimkriget var förklaradt — säger hr Davidoff — träffade jag Kisseleff i Briissel och uttryckte min förvåning öfver, att det icke hade iyekats honom att bilägga misshälligheterna. Kisseleff svarade, att han hade blifvit uppoffrad af hofvet i Petersburg, hvilket ensamt bar skulden. Omedelbart efter revyn i Satory och talet i Dijon hade han förutsett kejsardömets återupprättande och begärt instruktioner om hur han skulle förhålla sig. Svaret, i hvilket man sade honom, att en sådan tilldragelse icke vore så nära förestående: och att han nog skulle få instruktioner i sinom tid, röjde blott animositet och brist på förmåga att fatta ett beslut. Kejsardömet proklamerades; de öfriga makterna erkända det oförtöfvadt; endast Kisseleff irade ingen befallning från sin regering, och hade derför ingen annan utväg än att föregifva ett giktanfall. Icke destomindre mottog har inbjudning att bevista em bal i Tuilerierna. Väl vetande, att Napoleon aldrig gjorde något utan att hafva en bestämd afsigt för ögonen, iklädde han sig sin galauniform och for till balen. Då kejsaren närmade sig diplomatiska kåren, drog han sig tillbaka i hopp om att derigenom undvika en brydsam situation. Men kejsaren gick fram till honom, frågade hur det stod till med giktemn, och uppmanade honom att följa sig till em fönstersmyg, der han, sedan Kisseleff hade meddelat honom, att han icke hade mottagit instruktioner rörande kejsardömets erkännande, yttrade sig som följer: Jag är kejsare med Guds och franska folkets vilja, men derjemte med min egen vilja. Jag är kejsare derför att jag är mycket äregirig. Då jag nu en gång har bestigit tronen, måste jag taga den ena eller andra regeringen till föredöme. Min onkels regering begick för många felsteg i följd af hans 8ystem. Jag har valt er kejsare, czar Nicolaus, till mitt mönster och skall söka likna honom. Redan länge har jag känt sympati och beundran för denne suverän, som med afsky har stött tillbaka min plebejiska hand, som jag räckt honom icke endast såsom broder utan äfven såsom mitt ideal. Jag öppnar här nu mitt bjerta för er, på det att ni fritt må kunna meddela er kejsare mina känslor och tankar. England belägrar mig med sobod om förbund, men detta förbund väcker min ovilja, och om jag nu afslutade ett sådant, skulle jag alltid i tankarne se mig förföljd at min onkelshotande vålnad. Endast er kejsare skall kunna intvinga mig i detta förbunds Jag tillbjuder honom ärligt och uppriktigt ett innerligt politiskt förbund, som skall göra verlden till vår och krossa Englands: inflytande. Men derför behöfver jag ett: förbund på lif och död. Om han broderligt: räcker mig sin hand skall verldens öde blifva. förändradt. Men om Ryssland icke ingår förbund med mig, måste jag med tungt hjerta kasta mig i Englands armar, ty en bundsförvandt skall och måste jag ha. Meddela er suverän dessa mina ord. Kom till mig så snart ni får ett gynnsamt svar, och jag skall alltid mottaga er med glädje. Låt oss skiljas; vi ådraga oss allas uppmärksamhet. Den epgelska ambassadören söker att gissa sig till vårt samtal. Han slukar oss formligen med sina blickar. Au revoir!4 Då hr Kisseleff samma qväll kom hem, fann han depescher nyligen ankomna från Petersburg. De innehöllo en befallning att oförtöfvadt begifva sig till Drouyn de Lhuys och förklara honom att czar Nicolaus erkände Tanis Nanaolteon som Napoleon den andre,