Dagens Nyheter – 24 maj 1871, sida 2

Det var en afdelning mecklenburgska dragoner, hjelmarne och :pallascherna blänkte, och vacksra hästar hade de. De redo i sakta traf och språkade med hvarandra, hvilket var en lycka för Uffe och Sören, emedan de bladlösa buskarne icke skulle ha kunnat dölja deras röda tröjor, ifall ryttarne : hade haft ögonen med sig. I spetsen för dragonerna red en ung ryttmästare med ett spotskt och högfärdigt uttryck i ansigtet. Då ryttarskaran passerat Uffe och Sören samt försvunnit vid närmaste krökning af vägen, trädde de sistnämnda äter fram 1 dagen. . Jag har verkligen god lust att skicka en kula efter dem, utbrast Sören; ty det är ändå harmligt att tänka att det der packet skall stoltsera på våra landsvägar, som om de vore kungar och kejsare här i landet, och att en ärlig dansk man skall vara tvangen att krypa bakora buskar och gömma sig för dem. I synverhet förargade mig ryttmästa:en, han som red först. Såg ni hur han satte näsan i vädret? Han måste ha tyckt sig allaredan vara herre häri Danmark ; men vänta litet du, min gosse, nu har jag sett dig och skall nog minnas din fysionomi, så alt om vi ännu en sång ha den lyckan att sammanträffa med hvarandra, kan du lita på att Sören Lundegaard inte skall slippa dig så lätt: Paul förde dem öfver några åkrar till en annan liten skogsdunge. Frän norra ändan af