En märklig skrift om kommunen i Paris. Det faller af sig sjelf att alla de som sätta statens idå, statens enhet, statsmedvetandet och statssamvetet öfver allting annat — det vill säga de konservativa och högkyrkliga — skola med afsky och fruktan betrakta Skommunen i Paris, hvilken föredrager kommunens och individens sjelfbestinvn nesrätt. Vi för vår del gilla icke helcr att kommunens män i detta ögonblick med väpnad hand beredt Frankrike nya svårigheter, då det så väl behöfde lugn för att bota de sår, hvarmed landet blifvit slaget i följd af det napoleonska systemet. Men hvad: som ändock icke är lätt att förstå, det är huru personer söm gerna påstå sig vara Ssanua demokrater kunna i vissa blad med lika mycken hätskhet som de konservativa utfara mot de män, hvilka under de senaste två månaderna styrt Paris. Det synes oss icke böra glömmas att hvad dessa nu göra — nemligen resa sig mot hvad som anses för Frankrikes lagliga rogering. — är alldeles precis detsamma som blifvit gjordt många gånger förut, och att det är just dylika resningar af dylika män åren 1789 och 1830 som Europa har att tacka för de friheter det nu är i åtnjutande af. Det är icke den franska adeln, icke den franska kyrkan, icke den franska bourgeoisien, icke den franska landtbefolkningen, verlden har att tacka för de fria idbernas segrar, utan just den revolutionära så kallade Par siska pöbeln och dess ofta exalterade ledare; och många af de män som nu verkat i kommunens tjenst hafva bidragit till ett sakernas tillstånd, som troligen skulle ha störtat Napoleon äfven om han icke störtat sig sjelf genom det dumdristiga kriget mot Preussen. Man borde icke helt och hållet lemna ur sigte dessa omständigheter och icke så blindt göra gemensam sak med de konservativa, då man bedömer Delescluze och hans kamrater, ehuru som sagdt, de valt olyckliga medel för utförandet af sina afsigter. En ganska märklig uppsats, i hvilken vi icke på långt när i alla delar instämma, förekommer om detta ämne i den engelska tidskriften The fortnightly Review. Den är författad af Fredric Harrison och inledes med följande betraktelser: Efter det ögonblick, då Fravkrikes genius sjönk tillsammans under Tysklands jeruslag, har landet åter upptagit sitt afbrutva arbete att omdana HKuropas sambhällstillstånd. Men niskorna lågo ännu på kvä framför juukerdömets apotcos, då befolkningen i Paris lyfte vår tidsålders finaste politiska orgavism upp ur: och utanför den djupaste förnedriog. Det blänkte ett nytt ljus öfver ett kraftlöst och