— VV — denna kunde de se husen i Frörup, men de voro skilda derifrån genom en stor äng och på en liten höjd helt nära skogen stodo ett halft tjog hannoveranska husarer. Det var omöjligt för dem att osedda smyga sig förbi dessa, och ännu mindre kunde man tänka på att undkomma dem genom hastigt springande, emedan de voro till häst. Icke heller kunde man kringgå dem, ty till venster hade man Trenefloden och till höger stora landsvägen. Det var ändå bra harmligt att veta sig vara så nära de danska trupperna och dock ej kunna komma till dem. Sedan åtskilliga försl.:g blifvit framställda och förkastade, sade Uffe, att det enklaste förslaget var det bästa: de skulle, medan de ännu voro i skogen, aflossa tre skott, dervid användande do medförda friskaregevären, samt. ropa hurra gå starkt de förmådde; husarerna skulle di tro att de hotades af en större styrka, som lagt sig i bakhåll i skogen, samt taga till flykten, hvarunder Uffe och Sören skullo springa åt Frörup till, så fort de kunde, och anförtro det öfriga åt lyckan. Både Sören och Paul tyckte att det var en utmärkt plan, men Paul fick sträng befallning att blott aflossa skottet och ropa hurra samt derefter springa in i skogen; Uffe ville på intet vilkor tillåta honom att följa med till Frörup, emedan hans Vf derigenom skulle utsättas för fara. Huru mycket Paul än bad att få följa med, hjelpte det icke; Uffe sade, att om han