Dagens Nyheter – 23 maj 1871, sida 2

allt efter Bin egen ställning, så antog han att hela danska hären var förskingrad och upplöst i idel små hopar, hvilka, likasom Sören och han, sökte sig nattlogis i stugor och lador, för att nästa dag bli tagna till fånga eller nedhuggna af preussarne. Hans kärlek till Danmark hade hittills legat i dvala, men i dag under stridens tummel hade den på en gång vaknat upp och var nu vid fullt lif. Desto bittrare var det för honom att tänka att nu var alltsammang förbi, att som den preussiska fanan i dag hade svajat på Daunevirke, så skulle den inom kort tid svaja från Köpenhamns torn. Sören snarkade väldigt, och den gamla qvinnan hade också gått till hvila igen, men Uffe förblef ännu länge sittande vid bordet och stirrade på ljuset som brann ned i staken, under det att den långa veken oupphörligt tillväxte: så brann också Danmarks gamla herrlighet ned och det var blott den sista glöden deraf som ännu lyste; några ögonblick till och allt skulle vara förbytt i mörker -— och man skulle peka på kartan och säga: Eder låg Danmark!