Dagens Nyheter – 13 maj 1871, sida 2

långsamma rörelser, kommo de ändå icko fortare framåt. Så började det regna, och Palle var rädd för att hans nya uniform skulle taga skada af vätan; men lyckligtvis klarnade det åter upp och blef solsken. Palle var en rask fotgängare, emedan han var van att ströfva landet omkring under sommarferierna; han blef derför icke litet stor på sig, då han såg med hvilken ömklig svårighet bönderna, som icke hade den ringaste vana vid detta slags motion, släpade sig fram. Uffe deremot slet lika mycket ondt som bondgossarne, ty han var också ovan vid att gå långa vägar; de två första milen gick det ändå temligen bra, men under den tredje började han bli öm om fötterna, och den fjerde syntes honom aldrig vilja taga en ända, han fick blemmor på hälarne, och slutligen måste han uppbjuda hela sin viljekraft, för att kunna hålla sig upprätt. Han kom ihåg den promenad till Klampenborg, hvilken han som barn gjorde tillsammans med sin far, och huru illa medfaren han blef den gången, men också tänkte han på att han då var tio år gammal, nu var han tjugu år, och så var hån soldat till på köpet — och han ätade ut sig samt gick raskt framåt, ehuru det för hvarje steg skar honom i fötterna, som om han kade vandrat på hvassa knifrar. Först i skymningen anlände de till staden Slesvig, och der måste de stå en hel timme