Dagens Nyheter – 13 maj 1871, sida 2

kastade sitt klara ljus in emellan de dunkla bokstammarne. Palle, Björn och Örnhufvud gingo förut och sjöngo skandinaviska sånger, Uffe följde stilla och tyst efter. Minnet af Inez hade åter vaknat i hans själ och fyllde honom med vemod. Med bitter smärta tänkte han på sina många tillintetgjorda förhoppningar. Han hade under hela dagen varit så upptagen af det myckna nya som han sett, att han trodde att det lyckats honom fullkomligt glömma sin sorg; nu i den stilla aftonstunden fick han emellertid erfara, att minnet af Inez lefde med oförminskad styrka i hans själs innersta. Det var en erfarenhet som han skulle göra änou många gånger, att när han under ett händelserikt och oroligt lif trodde sig helt och hållet vara befriad från det förflutnas bittra minnen, då kunde dessa åter oväntadt komma öfver honom med hela sin gamla, oemotståndliga kraft. Eh fiskare åtog sig att sätta dem öfver sundet, hvilket nu var alldeles stilla. Mänen kastade en gyllene strimma öfver det sakta sorlande vattnet, hvaröfver vid hvarje årslag föll ett regn af silfverdroppar. På ångfartygets däck lågo männen och sofvo; här och der såg man ett par tre sitta och hviska i förtroligt samspråk. Palle och Örnhufvud visste att skaffa sig sofplats nero i salongen, under det att Uffe och Björn måste stanna på däcket. I enlighet med Björns ierådan, tillredde de åt sig ett hviloläger tätt