Dagens Nyheter – 11 maj 1871, sida 2

Han vände blicken mot öster, der solen nyligen gått upp, men ännu var omsvept af morgondimmor, hvilka uppstego ur hafvet, så att hon visade sig såsom en mörkröd eldkula; oj starkare i glans än att man kunde tåla.-se på henne. Men hvad som hänryckte Uffe mera än sjelfva solen var den strålande gloria som omgaf henne och skiftande i ljusröda färger utbredde sig öfver himlahvalfvet. Uffe följde den lysande glorian med ögat, till dess han såg, att den förlorade sig i ett violett skimmer, och detta bildade åter öfvergången till den djupa, mörkblå klarheten rakt öfver hans hufvud. Alltifrån sin barndom hade Uffe funnit ett stort nöje uti att sitta och skåda in i de brinnande ljusen; nu satt han här och skådade in i himlaljuset. Hans själ vidgades, det var som om alla de band och bojor som under sista tiden fjettrat och plågat honom hastigt bortfallit. Känslan af någonting obestämdt, obeskrifligt genomträngde Uffe, han kunde icke förklara för sig sjelf hvad det var, men han märkte att det verkade frigörande, ja, omskapande på honom. Det syntes nästan Uffe, som hade han först i detta ögonblick blifvit född, nu andades han för första gången fritt och kände hvilken välsignelserik gåfva lifvet är; allt hvad han hittills upplefvat, hade han egentligen icke alls upplefvat, det var blott mörka, hattliga drömmar; till och med det skönaste han hade