Dagens Nyheter – 10 maj 1871, sida 1

gifne kamrat Rossel, delegerad för Paris kommun. Tidniugarna meddela en märklig skrifvelse från Malapert, den man, som för ögonblicket bekläder högsta platsen bland frimurarne i Paris. Han protesterar nemligen mot giltigheten af de beslut, som fattats på ett af frimurarne till i måndags sammankalladt möte, hvarmed Frankrikes stora centralloge intet har att skaffa, och han påminner sina bröder om att frimurarue endast böra kämpa mot landets yttre fiender. x k Man torde erinra sig att under kriget mel lan Frankrike och Tyskland från sistnämnde land riktades en miingd graverande beskyllningar mot de franska officerarne, emedan en del af dessa bröt sitt under fångenskapen gifna ord och ånyo gjorde tjenst mot fienden. Det är svårt att afgöra om de tyska tidningarne icke ha öfverdrifvit antalet af dessa löftesbrott, men att emellertid skäl förefunnits till att framställa anklagelsen och att franska officerskären tagit mycket illa vid sig deröfver framgår bland annat af ett intermezzo, som föreföll under nationalförsamlin gens sammankomst den 29 sisuvidne april. General Dutemple var den som började tala om saken; han yttrade sig ungefär sålunda: Jag har bevittnat armåns strider och delat dess strapatser; jag värderar och älskar den och tror mig derför kuuna tala i dess namn, Det kom en dag, då denna armå, hvars hi storia är så lysande och hvars segrar täro upptecknade på väggarne i detta palats, blef kringhvärfd och förd i fångenskap. Blott äran återstod för de besegrade, och nu vill fienden också beröfva oss den, i det han högt och offentligt påstår, att några af våra officerare ha brutit sina ingångna förpligvelser. I en så orolig tid som den puvarande, då riättsbegreppen grumlas, kunna sådana exempel endast verka olycksbringande. (Bifall.) Man är skyldig sitt fosterland sitt lif, men icke sin ära. (Bravo!) Icke ens Gud, på hvilken jag tror och som jag fruktar, fordrar ett sådant offer. Då Lababouient på Ludvig den fjortondes tid föll i beyens af Algier händer och af devne blef skickad till Vorsailles, för att öfvertala konungen att sluta fred, uppgat han för Ludvig den fjortonde de bästa medlen till att med framgång fortsätta kriget och återvände derefter, euligt sitt afgifna löfte, tillbaka till Algier, hvarest beyen lät halshugga honom. Det är sådana traditioner den franska armån bör hålta i ära. Krigsministern, general Lefiö, tog till orda efter general Dutempie och sade ungefär följande: Den fråga, som här blifvit bragt å bane, är af en mycket delikat natur och kommer icke fram i något lyckligt ögonblick. litt visst autal af de officerare, på hvilka generalen syftar, ha stupat på valplatsen, andra äro sårade, och man kan väl säga att alla äro luttrade i elden. Jag nekar icke att några ofäcerare, trots sitt afgifna hedersord, åter ha inträdt i tjenstgöring, men till armåöoas heder må jag tillägga att deras antal är mycket ringa. Det har behagat fienden att framställa detta fel såsom allmännare än det varit, för att bringa de känslor i misskredit, som besjäla den franska armån. Vi skola sedan taga under ompröfning, hvad som bör göras, men detta ögonblick är icke lyckligt valdt till att offentligen diskutera frågan. Vi skola sedan nedsätta en stor militärisk jury, men för det närvarande besvär jag er att tillåta sakens uppskjutande. För öfrigt ha vi icke väntat ända till nu med att egna vår uppmärksamhet deråt; redan den 15 februari gafs order att taga reda på de officerare, som, mot sitt till fienden gifna löfte, af missförstådd pligtkänsla låtit sig förmås till avt åter taga tjenst; men meliankommande händelser ha hindrat undersökningeng fullbordande. Kammaren kan NAS MATE NANGT I NAS RANE SANERAS NOS PV NGN GK ONANI