Dagens Nyheter – 8 maj 1871, sida 1

till hela stadsbudgeten, att det äfven gifves ej så ringa sannolikhet för att cheferna endast tagit de respektiva anslagsfrågorna till skylt för sina egentliga ändamäl och att sålunda cheferna begagnat partiet. Vi tilltro oss icke i detta hänseende fälla något bestämdt omdöme och det kan också vara likgiltigt hur med saken hittills förhållit sig. De föregående riksdagarne ha endast utgjort preludier till den stora striden i armefrågan vid innevarande riksdag — en strid hvilken likasom med ens ställt frågan på en ståndpunkt som gör att hvarje försök af cheferna att begagna partiet för sina ändamål, för så vidt dessa icke öfverensstämma med partiets intressen, är helt och hållet fruktlöst. Armåfrågan har så att säga riktigt skilt Få-. ren från Getterna; och landtmannapartiet har nu, sedan det med sig förenat största delen af den s. k. venstern, blifvit ett på bestämda grundsatser stödt parti, som visserligen behöfver anförare, men som dertill hvarken vill eller kan använda andra personer än dem hvilka äro villiga att rätta sig efter partiets tendenser. Det har varit ytterst intressant att under vinterns lopp följa alla de ryckningar under hvilka den slutliga partibildningen försiggätt. Det skulle upptaga många spalter att anföra alla de dels sanna, dåls osanna uppgifter hvilka härom enskilt eller offentligt kommit i svang, men vi förbigå för denna gång detaljerna och hålla oss till det faktiska resultatet, som är att i denna stund står landtmannapartiet jemte större delen af venstern som en man omkring en bestämd fana, och denna är Indelningsverkets uflösning och redens bevarande. Inom partiets leder befinna sig samtliga ledamöterna af den egentliga allmogeklassen. Det har visserligen äfven bland dem förefunnits vissa meningsskittningar om sättet hvarå aflösningen skulle ske; dock hafva alla varit och äro ense om att on aflösning bör ske. Men hur har det gätt med partiets ledamöter af herreklassen? Jo, hrr Posse, Key, Charles Emil Piper och John Ericson kunna sägas hafva hållit stången; synnerligast tro vi att man om dessa personer, i den ordning de här blifvit uppräknade, kan säga: in medio cousistit virtustt. Hr Koskull har sina egna funderingar i indelningsfrågan. Hr Kolmodin sväfvar naturligtvis mellan båda partierna dock tro vi att han slutar i landtmannapartiet; och hr Kallstenius har öfvergått med hull och hår till den så kallade intelligensens läger, hvarest vi dock tro att han skulle blifvit vida mera välkommen om han haft med sig några flera Cförmågort. Det finneg visserligen icke så få utaf herreklassen, utom de nu uppräknade, som kunna sägas tillhöra partiet i den form det nu tagit, t. ex. hrr Mankell, Carlsund, Victor Rydberg m. f., mon vi tro att det ännu ej är afgjordt huruvida partiet kan såsom stadiga medlemmar få räkna bland sig såväl dessa senast nämnda som flera hvilka nu ej blifvit uppräknade. Detta kommer, i vår tanke, hufvudsakligen att bero deraf huruvida partiets anförare förmå att rätt uppfatta både sin och dettas ställning. Om partict under sin fortgång endast utvecklar sig till en. ensidig förespråkare för landets intressen i motsats till städernas, så kan det visserligen få en tillfällig makt och derunder tillskansa sig hvarjehanda fördelar, men nå