Dagens Nyheter – 6 maj 1871, sida 2

som man gjorde deraf. Men det var snarare en instinkt, som dref honom bort från hemmet, samma oförklarliga kraft, som drifver fyttfågeln bort från nordens köld och dimmor till söderns eviga sommar. Tidigt följande morgon begaf sig Uffe till kapten Amstrup, på hvilken Sören Lundegaard gifvit honom anvisning, för att höra efter om han fick gå med såsom frivillig. När han kom upp till kaptenen, tillsade man honom att vänta i tamburen, emedan kaptenen för tillfället hade mycket brådtom. Uffe slog sig ned och väntade en half timme; lyckligtvis var han ej så otålig som hans far, hvilken tröttnade på att vänta hos krigsministern. Slutligen fick han komma in. Kapten Amstrup var en lång, bredaxlad man på omkring femtio år, men såg betydligt äldre ut, emedan han var fintskallig; endast bak i nacken hade han litet hår, som till på köpet var grått; de stora, buskiga ögonbrynen och de väldiga mustacherna gåfvo honom ett barskt utseende. Två underofficerare sutto vid ett bord och skrefvo, kaptenen gick fram och tillbaka på golfvet med några papper i handen samt höll med thordönsstämma ett förkrossande tal, hvaraf Uffe råkade få höra slutet, lydande så här: — — — sådana ända upp öfver begge öronen fullproppade getabockskälhufvuden, som inte ha mera förständ i era kycklingbjernor än en fläskpannkaka! — Hvad vill ni?