Dagens Nyheter – 5 maj 1871, sida 1

vetets maningar, som hans pligtkänsla alltid hade varit mycket stark. Slutligen blef öfversten till denigrad öfverröstad af sitt samvete att han begaf sig på väg till krigsministern, för att erbjuda sina tjenster, ifall man kunde använda honom. Men olyckligtvis måsto han vänta en timma i det yttre rummet, och under de betraktelser han här hade tillfälle att anställa föll det honom in, att man i denna förvända tid kanske icke skulle uppskatta hans anbud till dess fulla värde; kanske skulle man anvisa horom en ringare plats än den som tillkom honom, ja, kanske man icko ens skulle vilja begagun sig at hans anbud, utan direkte afvisa honom under förevändning att han vore för gammal: man bar sig så tokigt åt med allt annat, hvarför skulle man då visa sig klokare i detta fåll? Kort sagdt, det blef intet erbjudande utaf; öfversten begaf sig hem och ville för framtiden icke höra ett kny mera af samvetet; sedan blef han ännu dystraro till sinnes, ännu mera tyst och sluten än förr. Helt annorlunda gick det med Uffe. Han hade hvarken känt sig paradisiskt stämd eller erfarit några samvetsförebråelser. Det myckna talandet om fosterlandets fara gjorde ihtet intryck på honom. Han tyckte att alltsammans rörde honom så litet, som vore det fråga om händelser hvilka timat eller skulle tima i Jopan eller Kina. Han gick till sitt apotek, och han gick från sitt apotek