Dagens Nyheter – 25 april 1871, sida 2

ooo T AR ihåg att han skulle bearbeta Uffe, men han visste ej på hvad sätt detta lättast skulle kunna ske. . — Tack för sist, sade ändtligen Uffe. — Tack sjelf, lydde svaret; tyckte du att du hade roligt? — Ja, utmärkt, svarade Uffe, och minnet af balens glädje blef plötsligen så lifligt hos honom, att han ett ögonblick glömde sina svåra bekymmer. — Ja, vi hade också vackra damer, sade Palle; Inez var särdeles täck. — Ja, obeskrifligt skön, utbrast Uffe härförd, hvarefter han fortsatte: Men sig mig, är det sannt att... Uffe tystnade tvärt, det var honom omöjligt att uttala det förfärliga ordet. — Att hvad? frågade Palle otålig; ty han trodde att han skulle få höra en nyhet. — Att bon... att hon... är förlofvad. Nu var det grufliga ordet utsagdt. — Med hvem? — Med löjtnant Zimmerthal. — Ah, prat, det är fullkomligt osannt, det kan du vara lugn för; jag skulle nog ha hört det annars, sade Palle, likasom vore det en gifven sak att hvarje förlofning skulle rapporteras till honom, innan den kom till någon annans kunskap. En tung sten föll från Uffes hjerta, men ännu var han dock icke alldeles lugnad; hon kunde vara hemligt förlofvad.