Dagens Nyheter – 24 april 1871, sida 2

hade troligen, enär en afgäddorna befanns vara illa biten, förföljt denna och sålunda inkommit i ryssjan, hvarest han, i brist af luft, ned döden fått plikta för sin rofgirighet. Em grundlig Återlåtning. Från Delsbo meddelar en korrespondent till Norrlands-Posten följande sorgliga berättelse: För några veckor sedan blef den man, som är tillsatt att öfvervaka skolorna häruppe, rubbad till sina sinnen, emedan, såsom man antager sig veta, han fann sitt uppdrag vara så maktpåliggande, att han icke trodde sig kunna på ett fullt tillfredsstillande sättsköta detsamma. Mannen, hvars religiösa tendens syftar åt det s. k. läseriet, företog sig då i sin sinnesförvirring att bittida en morgon afskära pulsådern å ena underarmen, som han deretter lät hvila öfver ett bredvid sängen stäldt-handfat med något vatten. Blödningen lärer fortgått, till dess handfatet blifvit till större delen fyldt, men slutligen lefrade sig blodet och en propp bildade sig deraf i såret. Då den olycklige efter en stunds slummer vaknade, kände han sig ytterst matt af blodsförlusten och en läkare eftersändes för att behandla såret. Några svårare följder af den bedröfliga operationen ha emellertid icke förnummits. Ett hemskt mord föröfvades i tisdags i Figeholms köping. EnligtSde upplysningar Oskarshamnsposten erhållit, skulle mordet tillgått på följande sätt: Hemmansegaren Per Pehrsson i Snarås, hvilken åkande anlände till köpingen, hade der mötts af en illa känd mansperson Carl Johan Gustafsson Hök från Misterhult, som genast, utan någon föregående ordvexling, med sådan kraft stötte en medhafd stör i ögat på Pehrsson, att stören gick rakt igenom hufvudet och hade en ögonblicklig död till följd. Mördaren Hök undkom lyckligtvis icke, utan häktades genast. Pehrsson, som var en äldre man, säges varit välmående och mycket aktad för sin redbara karakter och sitt flärdfriaa väsen, Egendomiligt sjelfmord. I måndags afhände sig handlanden i Filipstad M. Bengtsson lifvet medelst antändande af dynamit. B. aflägsnade sig nämda dags förmiddag från sitt hem och begaf sig till det ågra bösshåll från staden norrut belägna kr thuset, till hvilket han, såsom varande ortens kruthandlare, hade nyckeln och hvarest han tog sagde sprängämne, antände detsamma i närheten af kruthuset och sålunda tog ett hastigt farväl af denna verlden. Personer, som kort derefter samma dag påträffade liket, kunde ej igenkänna hvem mannen varit, emedan hufvudskålen genom explosionen var frånskild den öfriga delen af hufvudet och ansigtet blifvit till oigenkänlighet vanstäldt jemte det venstra handen var borta. Ett bref i den dödes rockficka gaf slutligen underrättelse om hvem) mannen varit. Skottets kraftiga ljud hördes öfver hela staden och nejden. Orsaken till sjelfmordet lär vara ekonomiskt obestånd jemtettillstötande smärtsam reumatisk sjukdom. Svenskt tjemstefolk i upprör. I söndags tilldrog sig i Kalmar, som vi redan i korthet omnämt, ett högst beklagansvärdt uppträde. Mellan kl. 9—10 på aftonen rusade en folkmassa, bestående af omkring 100 yngre och äldre manliga och qvinliga individer, från Skeppsbron längs Vallgatan, under vilda tjut förföljande en barhufvad person, som under ropet: Slå icke ihjäl mig! o. s. v. tillfogades det ena knytnäfslaget efter det andra, än af en lång, stark bonddräng, än af någon annan person, tillhörande stadens slödder. Efter att förgäfves ha sökt undkomma i planteringen vid vallen, blef han slutligen af sina förföljare fasttagen i hvalfgången ned till Ölandsbron, hvarest han af den förvildade massan måhända skulle blifvit massakrerad, om icke händelsevis en af stadens handlande kommit tillstädes och med lämpor samt goda ord ryckt honom ur förföljarnes händer och öfverlemnat honom idennu omsider anländande polisens beskydd, som först förde honom till polisvaktkontoret och sedan till hans hem, medan folkmassan under oväsen alltjemt följde efter och flera timmar stannade utanför hang bostad, under hotelser att rifva ned huset öfver hans hufvud. Den sålunda misshandlade personen var ett i staden boende utvandrareombud, vid namn Lindström, som på senare tider äfven sysselsatt sig med att exportera svenskt tjenstfolk till Tyskland. Det var i denna senare egenskap han höll på att falla ett offer för sina egna klienter, som påstodo sig ha blifvit af honom på ett skamligt sätt bedragnoa. Lindström hade nemligen ditloekat ungefär 70 personer från landsbygden, drängar, pigor och halfvuxna pojkar, genom följande tillkännagifvande i tidningarne: Den 12 torde tjenste