Dagens Nyheter – 24 april 1871, sida 1

ss RA Bs VÄ oe Bo AR AoA 7 Fn ERE ARS ROSTA SEA Sala-banan; att frågan således vore öppen; att regeringen för sin del ansett Sevallalinien ur statens synpunkt bäst och att krigsministern förklarat att om Sala banan utfördes, så vore ovilkorligen nödvändigt för landets försvar att en annan bana öfver Stäket till Köping norr om Mälaren blefve utförd o. 8. v. Allt detta oaktadt segrade likväl, såsom det var att vänta, den af majoriteten uttalade principen att Ckammarens värdighet framför allt måste upprätthållas, och att således hvarje en gång fattadt beslut (om än så abderitiskt) borde anses heligt och qvarstå orubbadt till — yttersta domen. Svenska rikzsdagens första kammares majoritet har således den 22 aprili likhet med hans helighet påfven proklamerat ofelbarhetsdogment och på samma gång den satsen att landets lycka, välgång, oberoende, utveckling och framåtskridande betyda intet — mindre än intet — mot första kammarens värdighet. Reflektionerna göra sig sjelfva. Vi hafva ofta hört dylika uttalanden i denna kammare, ehuru de oss veterligen ej förut blifvit befästade med slag af talmannens stora klubba, och väntade visserligen ingen annan utgång i en votering om denna principfråga, men blefvo deremot ej obetydligt öfverraskade att af en högt aktad ledamot på östgöta-bänken få ett slags be-: kräftelse på det allmänt gängse (af oss hittills ej trodda) ryktet, att herrar östgötar och norrlänningar sinsemellan uppgjort att med gemensamma krafter och alla till buds stående :medel samt värfvade hjelptrupper genomdrifva anslag till stambanor åt Norrland och Östergötland. Möjligen hafva vi häruti misstagit oss; ty ordet kan ju ofta begagnas för att dölja tankarne, och den något tvetydiga liknelsen mellan norra och östra stambanan samt de Cgiamesiska tvillingarnet skulle således kunna tydas så som att talaren betraktade dessa jernvägar, utförda af staten, såsom missfoster, hvilka likväl, för att spara föräldrarne utgifter och besvär, skulle uppfostras, klädas och födas på det allmännas ber kostnad eller med andra ord kastas på fattigvården! — men liknelsen kan också antyda någon farhåga att en operation på ctt af dessa missfoster skulle för det andra kunna blifva mindre helsosam och möjligen föra båda de kära varelserna till något museum för antediluvianska kuriositeter, att af en vetgirig efterverld beskådas såsom abnormiteter från det nittonde seklet. Riksdagens andra kammare har lyckligtvis ännu icke uttalat sitt sista ord i jernvägsfrågan. För omkring ett år sedan segrade i denna kammare deras menirg som ville spara på folkets med svett och möda förvärfvade tillgångar. Frågan har nu inträdt i ett ännu gynnsammare skede. Landets besparing kunde blifva ändå större än hvad då beräknades. Enskilda bolag vilja bygga två banor åt Norrland, hvarpå norrlänningarne kunna åka, skicka sina fåglar och renstekar söderut, och hvarigenom Upsala—Sala Storviks-banan blifver fullkomligt öfverflödig och staten inbesparar dess anläggningskostnad med 10 milt. och dessutom troligen en blifvande ständig ränteförlust. Non possumusttkulten har, som vi hoppas, ej några anhänERA AR REN eat ARR JA AL BI ARE SN tet fender vg nr VR ärar FÅR Ret AT org