Dagens Nyheter – 22 april 1871, sida 1

RUE NOEN ENTRIES ORKEN RET SANNE att redan tidigt känna dödens smärta och trida in i det rike, som kommer icke med utvärtes åtbätvor, i det rike, som icke är af denna verlden. Då begynte konungabus och folk attana och begrunda sanningen af det ordet: Vi so nu genom en spegel uti ett mörkt tal; nu känner jag endels. Kom så den fjerde spegelbilden, dunklare än den förra. Den kom med sitt mörka tali en tredubbel skickelse, och i alla skepnaderna talade den gripande och smärtofullt till drottningens hjerta. Far ut öfver hafvet, så lydde den första fingervisningen, far ut öfver hafvet i storm och köld från din varma, fridfulla boning. Lemna för en tid det nya fosterlandet för det gamla. Din moder längtar efter dig. Din moder behöfver dig. Du, som så väl förstår drottningens pligt och rätt att lindra nöd, du vet ock din plats som dotter vid din moders sida. Så ilade drottningen och dottern till det gamla hemrinet, att ännu en gång värmas vid sin moders bjerta, ännu en gång se sin moders blida ögon och för altid tillsluta dem. Huru såg hon icke då i en spegel uti ett mörkt tal. Men talet blef mörkare. Drottningen var icke blott dotter: hon var äfven maka. Från modren ilade hon till sin mzske. och på vägen skymtade fram midt i mörkret en ljus spegelbild, likasom en klar blixt ljungar fram och upplyser den molnbetäckta himmelen. Drottningen var ock moder, och i dot: terns hem med hennes make och barn möttes hon af leende sol och frid. Det var såsom det stilla lugnet före stormen Det var midt ibland de mörka spegelbilderna ett vittnesbörd derom, att vi känna endels. Ty talet blef mörkare, Drottningen fick icke hvila ut i sin sorg öfver modren, fick icke vagga sig in i sin fröjd öfver dottern ; drottningens kallelse blef att kämpa och lida vid konungens sida. I vaka och bön satt hon der dagar och nätter, att hjelpa, lindra, trösta och hugsvala, glömmande sig sjelt glömmande allt utom Gud och sin trofasta kärlek, tänkande allenast på sitt stora löfte om trohet i lust och nöd, i lif och död. I sanning ett mörkt tal, att så sitta och bida: att vara en drottning och sitta vid en konungs sida med bäfvan i bjertat. Dock, ljus blef äfven i det mörka talet; ljuset kom åter till konungaborgen och till drottningens hjerta, men för ett ögonblick allena. Handen deruppe, den visa och starka handen, som bär oeh skickar allt efter sin outgrundliga kärleks tankar, Herrans hand redde till den sista förvandlingen i spegelbilden bär nere. Det var i den tidiga morgonstunden. Kohungastaden hvilade i mörker och tystnad. Endast från konungaborgen flammade ljusen i drottningens boning. och derinne stodo församlade kring Tandets drottni Es furstar och furstinnor, vänner och väninnor, tjenare och tjenarinnor, alla i bön och förbidan. Alt bvad denna verlden mäktade stod drottningen till buds. Allt hvad kärleken. den brinnande kärleken förmådde, låg för henne öppet Allt hvad menni skokonst och menniskosnille visste kämpade för hennes lif, för drottningens outsägligt dyrbara seger öfver döden Men den slocknande lifsgnistan ville icke flamma upp ljus, och i allas fjertan bodde såsom ett mörkt tal den smärtofulla sucken: Det lider mot aftonen, och dagen är förliden. Plötsligt bryter dock en ljusning fram, och drottningen begynner tala. Konungen kommer till hennes sida. Spegelbilden är förvandlad. Det är icke nu makan, som kämpar för sin makes lif. det är konungen, som sitter vid drottningens sida, icke med bäfvan allena, utan med visshet att denna biäfvan skall förbytas till sorg. Ord af kärlek vexlas ännu i denna sista stunden, Gud — och kungen! sådan är den sista hbviskningen från drottningens läppar. — och allt är lyktadt. I sanning! Apostelen bar rätt. då han vittnar: Vi se nu genom en spegel, uti ett mörkt tal; och jemväl konungen måste besanna det apostoliska Ordet: Nu känner jag endels. Spegelbilderna här nere föra fram ljus och mörker i ständig vexling; och för gäller, att fatta deras djupa mening, att se deras rammanhang, att erkänna deras be tydelse för vägen genom främlings t här. just i fråga om utforskandet. ul C kärleken i Guds tankar och vägar. träder inför oss i allt dess höga allvar det dunkla ordet: Vi se nu uti ett mörkt tal. Spegelbilderna härnere läta sig icke förklara, så länge vi se dem allenasti den ovissa duger, som kominer från jorden, allenast i det dunkel, som hvilar öfver jordiska ting och för hällanden. Spegelbilderna härne:e vilja föra våra tankar dit upp. till den heliga staden, det nya Jerusalem, der Gud skall aftorka alla tårar af våra ögon, och ingen död skall sedan vara; icke heller rät; icke heller rop; icke heller någon virk varer mer; ty det första är förgänget. 2. Om klarheten der uppe talar derföre ock apostelen i vär text. när han betygar: men då se visansigte mot ansigte, till nde: då skall jag känna t, såsom jag veck känd Men nu blitver tron, hoppet, kärleken dessa tre; men störst ibland dem är kärleken. De orden gömma uti -ig något upplyftande och fröjdefullt miat uvder den djuvuste sorg och smärta. Mäkta vi med våra tan ar stiga från spegelbilderna här nere till klarheten der uppe, då är segern vunnen, då glöder i det betungsde sinnet den eld, som af himmelen är. den starka vissheten: Du död, hvar är din I udd? Du graf, hvur är din seger? Gudi vc ck,