Dagens Nyheter – 21 april 1871, sida 1

es ån os nr Paris befolkning. Man måste dessutom komma ihåg, att detta krigsraseri hufvudsakligen yttrade sig i ord och att de bataljoner, öfver hvilka kommunen nu förfogar, icke gjorde sig någon bråska, då det var fråga om att-gå mot fienden, och icke ens höllo ut på de framskjutna förposterna. Tidningarna sade öppet, att denna proletariat-armå icke borde låta sig nedgöras för husegarnes skull — att den måste bevara sig för ett bättre ändamål. Vi se nu hvilket detta bättre ändamål var. Då nu den kommunistiska insurrektionen förr eller sednare skulle atbryta, må man ifrågasätta, om den icke hade kommit i ett lämpligare ögonblick under belägringen, vid oroligheterna den 31 oktober. Den skulle ha iklädt sig ansvaret för de händelser, som följde Kommunen skulle ha gjort sin famösa 2x0ortie en masse, hade blifvit slagen och skulle såluuda ha förkortat belägringens längd och lidanden. Tyskarne skulle två månader förr ha inkommit i Paris, de skulle ha afväpnat nationalgardet, qväft det upproriska partiet och lemnat efter sig en fred, som icke åter skulle ha störts. Nu försöka parisarne åter att visa att deras stad är ointaglig då de försvara vallarna. Det är icke längre Belleville och Montmartre, som ensamme gå mot nationalförsamlingens armå; devilmående qvarteren lemna sin kontingent, de mindre handtverkarne och bodegarne ikläda sig vapenrocken och fatta geväret, Först gjorde de det ogerna, drifna af fruktan ; detia är nur mera icke fallet — sinnet lifvas, modet växer, det gäller att försvara staden mot en anfallande fiende. Hvem är denna fiende? Det gör föga till:saken; en fiende måste han vara, då han anfaller våra murar, dessa heliga murar, uppförda af hr Thiers för att gifva verlden ett det mest storartade skådespel af mensklig obetänksamhet och motsägelse. Få af dessa entusiastiska kämpar, alldeles utom sig af militärisk fåfinga och medborgerlig stolthet, betärka hvilka olyckor de draga öfver sitt land; allt detta skrifves på nationalförsamlingens i Versailles räkning, som har alldeles nog af sina egna synder, utan att äfven bära på parisarnes. Man har alldeles förgätit, att mote ståndaren är Frankrike och att detta krig är ett inbördes krig. Snart skall man föra krig för krigets skull, af kärlek till krigarens yrke. Till frågan om denna artistiska hänförelse sluter sig äfven en annan, nemligen penningfrågan — De förvirrade förklaringar, som ge neral Cluseret i dag på morgonen gaf i fråga om nationalgardenas aflöning ochde olika kategorier, han uppställt för inre och yttrå tjensttöring, visa att det är en allvarlig fråga och en eom hvårje ögonblick kan störa den nuvarande endrägten. Det har redan talats om cen öfverraskning, som Montmartre önskade försöka mot stadshuset. Jag har skäl antaga, att aflöningen hade något att skaffa med denna patriotiska rörelse. Krigsdepartementets delegerade erbjödo artillerister 3 frank om dagen och maten; liniesoldaterna ha frågat sig sjelfva om de löpa mindre risk eller utstå mindre mödor än artilleristerna. De ha naturligtvis kommit till den slutsatsen, att de icke äro. mindre utsatta för faror och att vakthållningen nattetid icke lemnar dem mycken tid att hvila. Detta har gifvit anledning till ljudliga klagomål. Nationalgardena i Belleville och Montmartre, af hr Cluseret ställda under den strängaste disciplin, skola snart känna att de ha funnit sin mästare. Aflöningen ökas icke, åtminstone ej för tjenstgöring inom staden; men för tjenstgöring utom befästningarna blir aflöniogen mycket hög; den kommer att bestämmas i morgon. Inom få dagar skola ytterligare anspråk framkomma, och om aflöningen icke ökas, skola pretoriaBerna blifva missnöjda. Officerarnes aflöning är från och med i dag fastställd; den är högre än soldaternes. Hvarför? fråga jemnlikhetens logiska vänner: Äro icke våra behof lika stora som officerarnes? Dessa arbetares