Dagens Nyheter – 20 april 1871, sida 1

FER MItt FRAR ST RA EE SRS för allt borde detta anmiärkas — hr krigsmivistern hade öfvergifvit sin i regeringens förra förslag till omändråd armorganisation uttryckta vackraste tanke: ungdomens öfvande 1 vapen — denna undervisning vore dock af högsta ej blott ekonomiska, utan. äfven pedagogiska och rent militära vigt: hvilken betydelse är det ej, att gossen, ynglingen, lär sig vara svensk, vänjer sig vid ordning, kamratskap och tillgifvenhet för det befäl, hvilket i farans stund skall leda vårt älskade fosterlands försvar; ungdomens vapenöfvande ir rottrådarne till vårt försvarsväsendes stam — dessa rottrådar har hr krigsministern afskurit. Man har talat om rotehållare-intresset och att detta vore förderfligt, men ännu förderfligare är om den svenske jordegaren är en träl eller drifves till att öfvergifva den fidernetorfva, som dock kunde gifva honom sitt, om ock tarfliga, uppehälle, ifall el orättvisa bördor tryckte derpå. En så jerant som möjligt fördelad skattebörda tär en välsignelse för ett land: men så är ej förhållandet i Sverige. Man har sagt, att man vet hvad man bar, men icke hvad man kan få — detta är sannt, hvarje reform är ett steg in i det fördolda, men hvart hr krigsministerns förslag skulle leda, det kunna vi dock redan nu klart skönja — det kommer, om det antages, att leda till en ökad skattebörda, den landet med jemnmod skulle bära, om det såge sitt försvar derigenom verkligen betryggadt, hvilket dock ej nu vore förhållandet, utan i stäliet skulle denna börda kännas ej endast outhärdlig, utan ock onödig. Utskottets förslag vore, liksom allt menskligt, ej anmärkningsfritt, men talaren ville högt och öppet förklara sig komma att rösta med dem, hvilka yrkat bifall till detta utskottets förslag! (Bra, bra!) — För bifall till utskottets förslag uppträdde vidare hir Assarsson, P. M. Johansson, Brunberg, N. Nilsson från Malmöhus län, M. Johnsson, Bäckström, Carl Ifvarsson, Bonde, Carlsund, Å. P. Andersson i Helgesta, Ola Månsson, O F, Pettersson, CO. A. Jönsson; O. Olsson i Mösstakan, Törnfelt, Sven Nilsson i Österslöf och C. Johansson i Hansjö, hvilken sistnämnde i ett förträffligt och med lifligt bifall mottaget föredrag förde talan för sina kommittenter, bland hvilka han försäkrade, att många rotehållare ofta måste äta barkbröd, alldeles som på den tiden det bekanta historiska yttrandet fälldes, att ej ens den hårde kan betvinga dalkarlarne, ty de dricka vatten och äta bark. För återremiss talade hrr Westerdatt, Warberg, Winkrans, Kjellberg och Lamberg. IT samma syfte yttrade sig ht Kallstentns i ett längre, dels skriftligt, dels muntligt avförande, hvars kulminationspunkt var följande kraftuttryek: Vi kunna ej som fordom slå på sköldarne och följa när vår konung bjuder, ty nu för tiden brukas inga sköldar, men vi böra i stället, om vår konung ropar: vill strid! slå på våra blottade bröst och följa! Hr Jofpn E-icson uppträdde mot ett yttrande, hr justitiestatsministern haft, och sade, att då han talat om hotet att upplösa riksdagen han ej menat regeringen, utan ett, som han hoppades, löst yttrande i Aftonbladet. Statsrådet Wennerberg ville upprepa beskyllningarne för egennytta och brist på fosterlandskärlek hos dem, hvilka yrkat på bifall till utskottets förslag; han kände personligt såsom rätt tänkande och aktningsvärda dessa män — men han ville uppmana hvar och en att vid den inom kort stundande voteringen besinna denna handlings djupa vigt och betydelse för fosterlandet. Hr Leijer, som ej heller kunde gilla utsköttets förslag, ansåg lämpligast att andra kam maren förenade sig i det beslut, första kammaren fättat, hvarpå han begärde proposition. Hr Hedin, som sent i går afton begärde ordet, förklarade att då han skullg välja mellan k. m:ts obilliga och utskottets orimliga förslag, måste han ur synpunkten af ett starkt