Dagens Nyheter – 19 april 1871, sida 2

Strengnäs brand. (Från Dagens Nyheters specielle korrespondent.) Strengnäs den 18 april, Att sommartiden resa till Strengnäs är för en stockholmare detsamma som att fara öfver till Djurgården eller så, men en annan sak är att denna tid på året förflytta esig till den förr så täcka och idylliska lilla staden, som ännu i söndags afton var en stad med sina 1,700 till 1,800 invånare, men som i dag till större delen är förvandlad till ett fält af rykande grushögar, ur hvilket de hemska skorstensmurarne — det sista minnet af den nyss så kära husliga härden — spöklikt resa sig såsom vålnader, dubbelt homska, när man såg dem i den egendomliga belysning, som uppkom då morgonsolens strålar bröto sig mot de rökskyar och dammoln, som hvilade öfver förödelsons styggelse. Det är, som sagdt, ej så lätt att nu komma fort och väl till Strengnäs, öfverlemnad som man är åt hrr hästegares och gästgifvares temligen -plumpa godtycke, sedan man i Södertelje lemnat den beqväma jernvägen. Gick gjorde det emellertid, ehuru en landsvägsresa nattetid i snöyra och med dåligt väglag är allt annat än inbjudande. Den första förkänning af olyckan ficks vid Malmby gästgifvaregård, en half mil från Strengnäs, kl. half 3 i dag på morgonen. Finnes här ett rum?! — Nej, de två som finnas äro upptagna af brandskadade.4 Efter något parlamenterande erhölls dock ett litet rum i en annan bondgård, i hvilket tre herrar och ett fruntimmer fingo hvila ut ett par timmar, innan färden fortsattes in till staden. Förödelsen är mindre märkbar på afstånd, då man kommer från Stockholmssidan, ty den bortskymmes dels af den täcka stadsdel, som der är räddad, dels af den höjd, på hvilken domkyrkan och de ecklesiastika byggnaderna ligga — hvilka lyckligtvis äro räddade. Men redan vid hr Cavalli villa fick man af en mängd utestående lösören och fragment af sådana en påminnelse om att hvad man såg var ott friskt skal med blott en handfull aska derinuti. Jag lemnade vagnen och gick direkte upp på planen vid domkyrkan, och den syn, som derifrån nu möter ögat, glömmes ej lätt. Hela husmassan, från foten af den bergshöjd, på hvilken kyrkan ligger, ända ned till motsatta stranden är ej mer. Endast de ofvannämda skorstensmurarne samt de nakna, svartbrända stommarne till rådhuset och hr Erikssons stora stenhus vid torget qvarstå ännu på hela denna sträcka, som rymde mellan 70 och 80 större och mindre gårdar, bebodda af omkring 1,000 personer, hvilka nu sakna tak öfver hufvudet och till en del äfven annat, det nödvändigaste. Mitt första göromål blef att taga reda på huru denna gräsliga olycka tillkommit, och man berättade, att elden kl. half 12 natten till måndagen häftigt utbrutit på vinden till apotekaren Beckmans hus vid Storgatan, straxt bredvid torget. Detta hus hade två våningar och frontespice samt var ett af de många olycksbringande träslott, hvilkas uppförande gamla byggnadsordningar medgåfvo. Det var således i sjelfva hjertat af staden, som gnistan tändes, och med förfärande hast grep det lössläppta elementet omkring sig så häftigt, att man med knapp nöd hann rädda de barn, som sofvo i frontespice-våningen. Ett af dem blef dock qvarglömdt, men räddades i sista stund af en provisor på apoteket, men elden var så öfverhängande att barnets hår var svedt. Hr B:s hus hade åt gatan en front om 50 då 60 alnar och en del deraf begagnades till hotell för resande. Med en för en mindre stad (tyvärr) sällsynt skyndsamhet och ordning började man släckningsarbetet under ledning af fera driftiga och praktiska män, bland hvilka för mig nämdes. hr borgmästaren von Wernstedt, domprosten Strömberg, magister A. Udden, gymnastikläraren löjtnant von Post m. fl. Särskildt framhöllos och loforAadag Adoat Ian Ach dan nmtanla gam sta.