Dagens Nyheter – 19 april 1871, sida 1

-— 240 Dock blef slutligen bans längtan alltför stark, och hin kunde icke låta bli att gå dit. Men han bad Palle Lövo följa med, på det att denne skulle kunna ge honom en handräckning, om Inez blefve alltför ciak mot honom. — God afton, mina trogna vapenbröder, ropade kaptenen, då de trädde in genom dörren, varen välkomne vid min husliga härd, ni som så manligt stodo vid min sida under stridens hetta. So här, Inez, här får jag för dig presentera två af hjeltarne från S:t Nikolai, ty så kunna vi väl kalla valplatsen. Inez steg upp och räckte Uffe handen. Heonnes mörka ögon strälade af glädje, och på hennes kinder bildade sig två de näpnasto gropar, då hon leende tackade Uffo för det han hade visat så mycket mannamod. Uffe rodnade ända upp till öronen, men då han fick se in i Inez stord, själfulla ögon, kände han sig goenombifvas al en outsäglig hänryckning. Inez tackade äfven Palle, för det han på ett så fintligt sätt hade räddat Uffe ur den fara, hvari denne råkat. — Ja, vi slogos tappert, sade kaptenen; jag är ännu alldeles öm i min högra arm i följd af alla de slag jag utdelade. Och hur står det till med er, mina herrar? — Jo, vi äro båda osårade, svarade Palle. Det är ändå ett sannt ordspråk att lyckan står dem djerfvom bi. Det är verkligen som skulle den tappre vara iklädd ett osynligt troll