Dagens Nyheter – 15 april 1871, sida 1

jorden, synnerligast skattejorden, ja fattigvård, prester och jordegummor t. ex. skulle då ju endast underhållas af jorden, Men tiden och upplysningen har sedan dess gått framåt — ehuru trögt! — och vid sidan at jordbruket har nu uppstått lika beskattningsbara kapitaler och bolag, samt handel och industri, som allt är lika, om ej mera, i behof af försvar är sjelfva jorden, hvilken åtminstone icke kan af någon fiende medtagas eller förbrännas — och I hafven dessutom ju förut genom kommunalförfattningarne m. f. låtit godkänna principen att flera näringar än jordbruket böra deltaga i jordens fordna onera. Ja, gode medborgare! månne ej också klokheten jemte rättvisan mana Eder att nu — med eller utan någon billig aflösning — tillmötesgå denna klagolåt, om mnemligen målet skall kunna vinnas; eller tror man då icke att både säterier och kapitaler samt näringsidkare ha lika lätt att att bära försvarstungan, som den ändock nog betungade skattejorden? Tron I, att om också en riksdagsomröstning kan tvinga de klagande att, iemte indelningsverket, gå man ur huse, detta resultat ändock blir ett lamt och otillfredsställande pappersförsvar, likasom då man tvingar en jagthund åt skogen? Ni tala väl vackert om fosterlandskärlek, och det med rätta, ty denna är väl — bland ett upplyst folk — första vilkoret för ett kraftigt försvar; men huru skola medborgare kunna älska de landets institutioner, som icke äro rättvisa eller åtminstone någorlunda likställda eller menskliga? Genom den indelta soldatens årliga, för att icke säga månadtliga, kraf på sina rättigheter bos rotehållarn, medan hans granne, säteriägarn eller kapitslisten, ler deråt att käns dörr ej är öppen för slika passagerare, alstras i stället ej blott likgiltighet, utan bitterhet och uiflyttningslusta hos skattdragaren. Och till indelningsverkets orättvisa och icke-tidsenlighet hörer vidare, att roteoch rusthållen äro sing emellan ofantligt ojemnt betungade och rotchållsdelarne aflägset skilda, samt dessutom, allt lagenligt, så styck rusthällare icke kan ens herbergera rote-hästen öfver dygnet. Då vidare tolket med skäl frågar hvad nytta det haft af de 20 millioner, som det årligen på vårt gamla försvarsviäsende offrat, så svaras, att indelningsverket derunder har fredat oss från krig — alldeles som den under denna tid hos Europas flesta folk i fart stadda kulturutveckling och humanitetsanda dermed icke haft något att skaffa! Tänk om dessa försvarsmillioner i stället blifvit använda på hvarje vapenför medborgares bilduing, såväl för att ka en förnufuig och lefvande fosterlandskärlek och ett alldeles nödvändigt iure väl tånd med thy åtföljande belåtenhet, som att adkomma öfning i vapnens bruk! Dessutom ro vi ju ett fattigt folk samt behötva omsorgsfullt ställa allt efter råd och noggrann beräkniog, 0m pi ej sjelfva slutligen skola duka under. Ni äro dock afkomlingar af ett stort folk, ett sådant som, om ock i tysthet, sedan skulle göra en rötfvare celler en inkräktare som det hatade, mera skada in gagn såsom hans undersåter; men om han dock — ehuru väl anande detta — mot förmodan velet med våld taga oss, ehuru vi visat oss fredliga, så månne då vår indelta trupp för mått mera, än Frankrikes 10 gånger så talrika, måhända lika patriotiska befolkning? Kmellertid, huru skulle det gå med alla de gemensamma uppoffringar, som nya tider och förhållanden kräfva, om ej de store — de lärde, de patriotiske eller de välmående sjeltva föregingo med eftergifter eller ett godt exempel. Väl skrika t. ex. en del egoistiska eller kortsynta borgare i en del smästäder, att det var en skänk af dem, då de, i följd af rättvisans kraf, fingo medgifva att en hvar — som hade armar och varor — fick i stad eller på land utöfva hvad näringsyrke eller kade, att mången