— Är du stursk, lille vän, sado brandvakten, i det han fattade Kristian i rockkragen, så skall jag skaffa dig fritt husrum i polisarresten. — Hjelp, kamrater, hjelp! skrek Kristian Hjulben, och i samma ögonblick var brandvakten gripen och fasthölls af ett tjog starka armar, så att han icke kunde röra sig. Nu började han yttra sigien mera försonlig anda: de fingo gerna för honom sjunga så mycket de ville, men hans embetspligt ålade honom ovilkorligen att anmoda dem uppföra sig stilla på gatorna. — Embetspligt, embetspligt! ropade Kristian Hjulben, som ännu darrade af förskräckelso öfvor brandvaktens kraftiga nappatag; vi ska lira dig, din slyngel, hvad embetspligt är. — Hör på, låt studenterna säga hvad vi skola göra med brandvakten, ropade smedsgesällen. Studenterna kunna alltid hitta på sådana lustiga puts. — Ja, studenterna skola döma brandvakten, ropade alla handtverkarne. Nu kände Palle Löve awt tiden var inne för honom att yttra sig. Han sprang upp på trappan utanför en port och tilltalade skaran med följande ord: —Danske män och bröder i anden! Frihetens gyllene morgon har upprunnit för 085; icke längre skall tyrannernas andedrägt komma danska medborgare att darra i deras egna boningar; nej, nu nalkas den tid, då tyrannerna