Dagens Nyheter – 13 april 1871, sida 1

han: suttit i fönstret, när han var på aposet, och då försjunkit i betraktelser öfver vad alla menniskor, som passerade med en sådan skyndsamhet, egentligen kunde ha att beställa. Uffe tänkte då på att om hundra år, ja, mycket förr, skulle de allesammans vara döda och begrafna; och ingen skulle tala mera om dem än om den snö som fölli fjol. Hvarför voro de då så ifriga? Hvarför sprungzo de så fort? Vare sig man springer fort eller skrider långsamt framåt, så kommer döden i alla fall på bestämd tid och knackar på dörren, och då måste man följa med, äfvon om man har aldrig så brådtom. Derför gick Uffe och slog dank så mycket som. möjligt, ty det syntes honom icke löna mödan att företäga sig något, då ju allt hvad man uträttade skullö, likasom man sjelf, förgås: Men sedan Uffe hade lärt käana Inez, började han intagas af en längtan, som blef allt starkare, efter att uträtta något stort. Han brydde sig allsicke om att andra menniskor skulle få veta det, ja, det kunde gerna förblifva okändt för dem alla, om bara Inez fick veta det. Om blott Inez en gång ville säga honom ett innerligt Ctack!4 och sedan se på honom med dessa utomordentligt vackra ögon, hvari det syntes Uffe som om både sol och måne och alla stjernor framlyste, så skulle Uffe vara den lyckligaste -menniska på jorden. Men hvad var det nu Uffe skulle uträtta, för att få ett sådant tack och ett sådant: himmelskt