— 172 — Nästa morgon innan det ännu blifvit dager, stod Palle redan i Uffes rum och sjöng med hög röst: Vaagner, vaagner danske Helte! Vaagner, spänder Svierd ved Berelte! — Hvad är på färde? frågade Uffe, i det han yrvaken gnuggade sig i ögonen. — Upp, Uffe, upp! stora nyheter, märkvärdiga nyheter, nyheter som förtjena att höras! — Hvad är det då? — Vi ha fått en ny kung, den gamle kungen är död! — Inte annat! sade Uffe och vände sig åt väggen för att åter insomna. — Uffe, då! är du rent af vriden? Kan du sofva i sådana tider! ropade Palle och ruskade honom. — Ah! låt mig sofva ännu en stund, bad Uffe; jag låg just nu och drömde så vackert. Men Palle försäkrade honom om att nu vore det icke längre tid till att drömma; handlingens timma Lade slagit. Han nödgade Uffe att stiga upp samt manade denne att skynda sig med påklädningen, ty annars, sade han, skulle de komma för sent och icke få någon plats. — Plats — hvar? frågade Uffe förbluffad. — Utanför slottet, naturligtvis, vi skolå dit och helsa på vår nye kung. — Men det kan jag icke, jag skall ju på apoteket, invände Uffe.