Dagens Nyheter – 6 april 1871, sida 1

Uffes kinder brunno af harm, men han kunde ej i hast finna något lämpligt svar; sjelfva Palle såg smått förlägen ut. Men kapten Roslin utbrast: — Behöfs det inte hufvud till att vara apotekare? Jo, min käre löjtnant, det kan ni vara viss om att det behöfs. Jag har mången gång varit apotekare bland indianerna; det är otroligt, hvilken tillit de menniskorna hade till mig. Så snart jag bara stack in hufvudet i deras wigwams, så kommo de sig ögonblickligen. — Ja, dot bovisar just att det into går an alt vara hufvudlös då man är apotekare, anmärkte löjtnanten. Uffe var tillintetgjord, han beslöt i sitt sinne att aldrig mer besöka Roslins. Men nu föll det sig så underligt att Inez åter visade honom en utomordentlig vänlighet. Hon beklagade att hon på flera dagar icke hade sett honom, frågade om han kanske varit bjuden på något kalas eller deltagit i någon bal, sedan de sist sågo hvarandra, o. 8. v. Det förtrollande leende, som hon lät åtfölja alla dessa frågor, och den milda klangen i hennes röst gåfvo Uffe nytt mod, och han skulle antagligen snart ha råkat i en fullkomlig hänryckning, om ej löjtnant Zimmerthal vetat gjuta sift i hans glädje. Det var som hade denne riktigt lagt an på att genera Uffe och ge honom pikar, så ofta det var honom möjligt, eh detta oaktadt Uffe icke alls hade anfallit