Dagens Nyheter – 5 april 1871, sida 1

mA SL La sin fattigdoms skull måste konsumera, företrädesvis äro belagda med afgifter till staten. Indelningsverkets försvarare anse detsamma vara en grundskatt. Denna åsigt kan gerna accepteras. Institutionens förderflighet i politiskt-ekonomiskt hänseende framstår under detta antagande icke desto mindre lika tydligt som, i militäriskt afseende, genom det sorgliga försöket att göra den till grundval för vår armåerganisation Från det håll, der man är så benägen att lägga bördor på de redan förut hårdt beskattade folkklasserna, upprepas tidt och ofta, att man nu bör med förtroende sluta sig till regeringens förslag i armåfrågan, emedan detta vore den enda utvägen att praktiskt lösa densamma och förhjelpa oss ur. det tillstånd af värnlöshet, hvaruti vi befinna oss, till ett, der vi kunde värna oss mot en farlig fiende. Man glömmer dock härvid, att just den anförda omständigheten, att vi nu äro vanmäktiga att försvara oss, gör det för hvarje fosterlandsvän till en skyldighet att icke hysa förtroende till regeringen. Ty hvad har förhindrat denna att redan för decennier tillbaka ordna försvaret på ett för vår sjelfständighet betryggande sätt? Icke kan det hafva varit bristande anslag. När man betänker hvilka stora summor under: vår nuvarande långa fredsperiod blifvit nedlagda på vårt militärväsende och det negativa resultatet deraf, torde man svårligen kunna anklaga representationen för njugghet i detta afseende. När man vidare besinnar, att mer än 20 millioner årligen stått till regeringens disposition i och för försvarets ordnande och att den i afseende på vårt krigsväsende ändock icke åstadkommit annat än oordning och kaos, måste det ju vara höjden af dårskap att lyssna till uppmaningar om förtroende till densamma. Man har. mycket ordat om regeringens pligt att värna landets sjelfständighet — att hon är. den som bär ansvaret för att krigsmakten är i behörigt skick, blott folket beviljar de äskade anslagen. Detta är för vårt sjelfbestånd en farlig lära. Blefve den åsigten i landet allmän, att regeringen hade större -pligt i detta hänseende än hvarje medborgare, och att folket borde blindt förlita sig på regeringens klokhet och omtanka — då vore vår existens i och med detsamma öfverlemnad åt slumpen. Det är icke utan, att regeringspartiet hos mången för öfrigt sjelfständig lyckats inplanta den föreställningen, att ökade anslag äro liktydige med ett ordnande af vårt försvar. Man skulle dock med mera skäl kunna påstå tvärtom, att vilkoret för åstadkommandet af en försvarsorganisation vore afslag å hvarje begärd förhöjning af krigsbudgeten. Ty regeringen skulle kunna i denna angelägenhet så gå till väga, att den till representationen blefve i tillfälle att säga: CMed de medel, som stått oss till buds — 20 millioner i penningar och in natura, indelningsverket och beväringsinrättningen — hafva vi fullständigt organiserat krigsmakten såsom vi ansett för landets försvar lämpligast; vi hafva försett den med tillräckliga vapen och öfrig materiel; vi hafva gifvit befälet fullgod skicklighet och öfning — men, till följd af medlens otillräcklighet, har icke sjelfva truppen kunnat gif