Dagens Nyheter – 5 april 1871, sida 1

— Men när ni aldrig är ibland folk, hur kan ni då veta, att de skratta åt er? — Jo; emedan jag märker mycket väl sjelf att jag är tafatt och löjlig. Sc på Palle Löve, det är annat det; han bär sig alltid skickligt åt, derför skrattar folk aldrig åt honom. — Ni här; skall jag säga er, mycket mera förstånd än Palle Löve, men ni får bara inte vara så rädd af er. Menniskorna i allmänhet äro visst inte så kloka som ni tror, men de låtsa vara kloka, och så tror man att de äro det. Vet ni hvad, ni skulle verkligen lära er dansa, så kunde ni komma på bal och så kunde ni dansa med mig och vi skulle ha så obeskrifligt roligt. Under sådant samspråk; som man svårligen kan finna vara af något intresse, när man icke tänker på Inez strålande leende och klara stämma, förgick tiden hastigt. Uffe gjorde icke alls någon min af att gå, hvarför Inez till tillsist måste tala om för honom att klockan nu var elfva och att de måste skiljas! åt. — Ja, då skall jag väl gå, sade Uffe, i det han långsamt reste sig upp; ty det tjenar väl ingenting till att jag väntar på er far? — Nej, det är inte värdt, svarade Inez; pappa kommer hem först sent på natten. Men ni kan ju komma igen så snart ni vill. Ni. skall alltid bli hjertligt mottagen både af min far och mig. Hon räckte Uffe sin lilla hvita hand vid UFFE TIJELMS OCH PALLR LÖVES BEDRIFTER, 9,