Dagens Nyheter – 1 april 1871, sida 1

-—IAT Det är visst bäst att först höra hans mening. Ty min käre Rosas visste mycket väl att Jag behöfde blott blinka med venstra ögat, så stodo genast fyratusen indianer utanför staden, och då -olycklig den som vågade mucka! — Ni var således god vän med indianerna? afbröt honom Palle, som var något otålig för det hah måste så lönge vara åhörare, hvilket han icke var van vid. — God vän! utbrast kaptenen; indianerna buro mig på sina händer, de betraktade mig som ett högre väsen. XDen store hvitnacken kallade de mig alltid för mitt krusiga blonda hårs skull. Ser ni den der tomahawken öfver mitt skrifbord? Den har en af deras höfdingar förärat mig, och ined den klöf jag hufvudet på den stora tiger, hvars hud ni kanske observerade derinne i hvardagsrumnmiet. Jag skall tåla om för er, huru det gick fill. Nu hade kaptenen kommit in på sina jagthistorier, af hvilka han hade ett outtömligt förråd. Han fann sig synbarligen road af att meddela dem, men hans åhörare skulle deremot -mycket shellre ha sett att han behållit dem för sig sjelf. Uffes tankar voro beständigt hos Inez, och han kände en brinnande längtan att få se henne igen. Palle för gin del erfor en icke mindre brinnande längtan efter att sjelf få tala och berätta. Begge blefvo derför mycket glada, då den svarte betjenten omsider kom och anmälde att teet väntade.