Dagens Nyheter – 28 mars 1871, sida 2

en, ty ingenstädes i Norden har denna industri tagit en sådan fart som derstädes, der den blifvit en betydlig affärsgren äfven för större af färsmän. Den från utställvingen i Bergen bekante anjovis-fabrikanten, hr G. Andersson nedlägger sålunda 2 å 3,000 I alftunnor skarpsill till anjovis, hvilket sker på det gätt, att sillen först inlägges uti halftunnor och derefter omliägges uti kuttingar. Denna vara blir väl ej af prima qvalit6, men finner dock rask afsättning i Sverige, hvarest sill, som bekant, förbrukas ji stora qvantiteter. Men också inläggningen af delikatessanjovis har sedan 1867 tått en ny riktning i fabricerandet af s. k. skionoch benfri sill, hvilket fabrikat tillverkas i stort utaf hr Hallgren på Gullholmen och konsul Molln på Lysekil. Denna produkt står enligt fleras mening öfver Thornes delikatessanjovis, hvilken bar funnit en strykande afsättning bland annat till Ryssland och Brasilien. Den vestländska skarpsillen avses såsom särdeles passande för deuna sorts inläggning, då det synes som den bohuslänska gillen har mera likhet med den vestiändska än med Kristianiafjoraens. Gamla sanningar. Den 30 november 1839 förekom i Göteborgs Handelsoch Sjöfartstidning en visa från em bohuslänsk bondeX, skrifven på ortens dialekt, ställd till riksdagsmännen. Den humoristiska visan påminte bland annat om litgardisternas öfverklagade framfart under 1838 års oroligheter. Det heter härom: bii vo ej rädda for roggen gerdist, de som ria på folk ibland. Denna visa framkallade ett insändt genmäle af följande lydelse: Pack ska ni ha, kära Far, för er vackra visa och hjertliga lyckönskan till oss riksdagsmän att få dansa ut Julen hemma; och likaså för edra kloka instruktioner till oss för vårt förhållande i Stockholm under riksdagen. Ni kan lita på att vi ha ren varit tillsammans flere, som äro valde, och kommit öfverens att till punkt och pricka följa edra råd; men vet ni, Far, bästa sättet att akta sig för gardisthugg vore att rösta på upplösningen af detta granna och för fredliga landsmän farliga regemente; likaså tycktes: oss hvad ska vi med de 30.000 man, som de kalla indelta infavteriet och som kosta landet många millioner och ändå inte kunna försvara oss hvarken mot den ene eller den andre af grannarne; vi trodde, veten I, att vår beväring kunde och borde för denna summa öfvas sä, att den kunde försvara oss; ty den kunde utgöra, tro vi, omkring 100.000 man. Också stämde det bättre öfvercns med frihet och upplysning, att hvar man vore så öfvad i vapen, att han kunde när som helst ställa sig i ledet, då det gällde fiderneslandets försvar; tycker ni inte vi borde också säga ett ord om den saken, när allt det andra vigtigare blir uträttadt? Riksdag man af bondeståndet