Dagens Nyheter – 24 mars 1871, sida 1

Ja, det är tyvärr sant, att den grundsatsen är antagen, men lika sant är ock; att den icke ledt till säkerhet för statens högsta intressen, utan till raka motsatsen, såsom man finner, om man betänker töljderna för Ryssland af anfallet mot Turkiet 1853 och för Frankrike af kriget mot Mexiko 1861 samt mot Preussen 1870. Konungen, om han ej eger rätt att förklara krig, kan gifva det anfall, han vill utföra, skenet af ett försvarskrig, är ännu ett af utskottsmajoritetens argumenter. Men dessa konungsliga finter kunna förekommas, om tepresentationen tager ledningen af den utrikes politiken i sina egna händer. Då utskottet säger att sådant icke torde kunna komma i fråga, genmälces, att det påståendet är desto mera oberättigadt, som Sveriges statsförfattning redan en gång i 50 år innehållit stadganden härom, med den lyckliga påföljden att landet, i trots af många starka påkänningar utifrån och under mycket oroliga förhållanden i Europa, undgick att mer än två gånger — på korta tidrymder — indragas i förvecklingarne. — De konuvgsliga finter, som förr voro på modet, för att gifva maktinnehafvaren skenet af att vara anfallen, när han i sjelfva verket var den anfallande, skulle det ock blifva mindre lätt att begagna, om konstitutionsutskottet af 1871 upptoge såsom sitt eget det af 1856—58 års konstitutionsutskott framställda förslaget, att konungen ej må ega afsluta förbund med främmande makter utan hörande af statsrådets samtlige ledamöter. Utskottet förmenar äfven att konungen är af brist på medel hindrad att börja krig annat än då han är viss om riksdagens sympatier derför, men det vederlägger bärutinnan sig sjelft, då det uppräknar de för ändamålet verkligen tillgängliga medlen, nemligen de begge kreditiverna, med hvilka man redan skulle kunrba hinna bringa en armå så långt som exempelvis till Bien ). Sedan förslå ännu en tid cubsidier, om hvilka utskottets flertal låtsar tro, att sådane icke skulle kunna komma ifråga, ehuru det väl icke kan vara okunnigt om hvilka anbud hertig de Cadore förlidet år medförde från Parise, då han begaf sig på väg till I Norden. Om konungen, med de penningetillgångar som stå honom till buds, börjar ett krig innan riksdagen dertill lemnat sitt medgifvande — inser utskottet icke följden häraf? Äfven om den sammanträdande riksdagen vägrar medel till krigets fortsättande och sålunda desavouerar monarkens åtgärd, skall den anfallna makten säkerligen icke sluta fred utan en för oss kännbar skadeersättning, i fall han ens är så god och nöjer sig med endast denna. Det aldrasvagaste af utskottets motiver för motionens afstyrkande är dock påståendet att de dynastiska intressen, som understundom förledt monarker att för sjelfviska syften med förbiseende af folkens sanna väl kasta sina stater i vidtutseende krig, numera skulle kunna.i konstitutionella länder anses tillhöra ett förflutet tidehvarf!. Detta låI ter för mycket menlöst for att kunna vara i I I uppriktigt. Ett af utskottets kärnargument är att hela statsrådet ju måste höras. Det ges x) De som känna interiörerna från augusti 1870 i veta att exemplet icke ir gripet ur luften.