för andra, utan kunde skrifva för egen räkning. Han började då ge ut en ny tidning under sitt eget namn; det var Skandinaviens MorgenrödeX. Här hade han nu ett godt tillfälle att lägga i dagen sin ovanliga dialektiska förmåga, men hvad som måhända i ännu högre grad väckte fruktan hos motständarne var den kraft och våldsamhet hyarmed han gick tillväga i striden. Till och med den som icke alls var invecklad i saken kände kalla rysningar löpa utefter ryggraden, när han såg, huru förfärligt Klemmesen kunde tilltyga dem som icke ville visa Skandinaviens Morgenröde skyldig vördnad. TLikasom det berättas om noshörningen att han störtar fram mot sin motståndare, ristar upp magen på honom med sitt väldiga horn och derefter söndertrampar honom med sina klumpiga fötter — alldeles så bar Klemmesen sig åti sin polemik, hvarför det aldrig blef annat qvar af hans olyckliga motståndare än en oformlig massa. Säkerligen visade sig Klemmesens uppfinningsrikhet aldrig i en större glans än när det gällde att hitta på elaka benämningar och epiteter. Ett år eller två efter den skandinaviska middegen 1845 föll det honom t. ex. in ått kalla alla dem som icke delade bans åsigter för nervsvagd och hysteriska personer. När man egde cen sådan jernkonstitution som Klemmesen, var det intet under, om man an: såg för det föraktligaste af allt att vara nerysvag och hysterisk. Klemmesen var nästan