arfvodet, som Klemmesen fick, förmådde endast betäcka hälften af hvad det kostade att lefva i Köpenhamn, men hvarifrån skulle han taga den andra hälften? Att ge lektioner kände Klemmesen ingen lust för, och man kan icke heller förtänka honom att han ej ville förnöta sina talanger med att planta förstånd i skolbarn. Men Klemmeser. var en alltför uppfinningsrik man, för att ej hitta på någon utväg: han anmälde sig hös den redaktör, som var den häftigaste motståndaren till den tidning, vid hvilken han var anställd, och erbjöd sig att leverera artiklar åt denne. Erbjudandet antogs, och som Klemmesen förstod att bevara sin anonymitet, skref han på en gång artiklar i båda bladen, först emot och derefter till försvar för sina egna åsigter, och han väckte allas beundran genom det sinnrika sätt hvarpå han städse visste att svara sitt alter eg. Härigenom förtjenade han just den återstående hälften af hvad som åtgick till hans lifsuppehälle; båda redaktörerna voro belåtna, ty de behöfde ej lida af andliga näringsbekymmer, eftersom . Klemmesen ständigt visste framkalla nya ämnen till diskussion. På detta vis utbildade sig Klemmesen till en särdeles skicklig dialektiker, och hvad hans samvete angick, så lugnade han det med att han dock alltid till sist lät sitt bättre jag vinna seger. Efterhand förbättrades Klemmesens omständigheter så, att han ej mera behöfde skrifva