Dagens Nyheter – 18 mars 1871, sida 2

med sig, men han tordes ej beklaga sig af fruktan för att få bannor. Värst blef det då de kommo in genom Österport och skulle gå på de skarpa gatstenarne; Uffe hade så ondt i fötterna som om vid hvarje steg en hvass syl trängt in i dem, men han tvang sig till att icke gråta. Nästa dag måste Uffe förbli sängliggande ; han hade stora vattenblemmor under fötterna, men så hade han ju också dagen förut varit ute och roat sig samt sett sig om i verlden. Efterhand började öfversten visa sig alltmera barsk och sträng mot Uffe. Han tänkte att det möjligtvis var em hård och kall natur hos gossen, och att man måste göra med honom som med flintstenen: man skall slå hårdt till för att få gnistor ur den. Och nu slog öfversten hårdt till, mer än en gång fick Uffe stryk så att det förslog, men detta gjorde honom hvarken gladare eller lifligare; fanns det anda och eld hos honom, måste dessa ha legat mycket väl gömda, ty huru hårdt öfversten än slog till, kom aldrig en gnista ur Uffe. Följden blef endast att den förra slöheten och trögheten efterträddes af en stor ångest och modfälldhet. Uffe kunde aldrig höra öfverstens röst utan att skälfva i hela kroppen, och hade han förr svarat intet på dennes frågor, så svarade han nu alldeles på tok af bara förskräckelse. Uffe var vid denna tid omkring tio år gammal. Så hände det en dag att öfversten sade: