Dagens Nyheter – 18 mars 1871, sida 1

Uffe växer upp, men blir i en riktig menniska. Allteftersom Uffe tillväxte, blef han äldre, men icke förståndigare. Att det dröjde mycket länge, innan han lärde sig att gå och ännu längre, innan han lärde sig att tala rent, det brydde man sig ej så mycket om, men värre var det att, när han lärt sig tala, hade han ingenting att tala om. Under det andra barn hade så otroligt mycket att fråga, frågade Uffe alldeles intet. Detta bekymrade öfversten mycket; förgäfves sökte han hbjelpa Uffe till vägs genom att säga till honom: Hvad tror du härom? Hvad kan orsaken vara till detta? Uffe stod alltid och gapade och sade aldrig ett enda ord, till dess öfyersten slutligen mistade tålamodet och kallade honom för en dum pojke, men deraf blef Uffe icke en smula klokare. Det gick ej heller bättre att leka. Uffe förstod sig inte alls på att leka. Äfven i detta afseende sökte öfversten komma honom till hjelp; han mindes väl sina egna barndomslekar, som hade varit så lustiga, att både bord och stolar buro märken deraf. Nu ville han lära Uffe dem, men Uffe hade ingen smak härför, ja, han blef ordentligt rädd, när öfversten sade till honom: Kom, Uffe, ska vi leka!4 Han kände sig så underlig till mods, och ju ifrigare öfversten ansatte honom, desto UFFE HJELMS OCH PALLE LÖVES BEDRIFTER, Ö