Dagens Nyheter – 17 mars 1871, sida 2

SCegetE i detta projekt, och som hon var en stor vän af allt eget4, förklarade hon sig villig att hänskjuta saken till den gamles afgörande. Öfversten hade alltid hyst stor vördnad för sin far och hade derför icke heller något emot att man öfverlemnade åt denne att slita tvisten. : Så togo de barnet och gingo in till gubben. Han låg stilla med slutna ögon. Då de närmade sig, slog han upp ögonen och nickade vänligt åt dem. De höllo barnet framför honom och frågade honom hvad det skulle heta. Den gamle smålog, reste sig upp i sängen, sträckte ut armarne. för att mottaga barnet och ämnade just säga något, då plötsligt hans ansigte krampaktigt sammandrogs; han utstötte ett smärtfullt uff! sjönk tillbaka mot hufvudgärden och var död. Den gamles hastigt inträffade död åstadkom en så stor uppståndelse i hela huset, att striden om barnets namn för en tid glömdes. Begrafningen, bouppteekningen och fera dylika angelägenheter upptogo ettpar: veckor. Då sade öfversten en dag: 4 — Nej, nu måste vi vil tänka: på ätt få barnet döpt, och så blir det ju dervid att vi kalla honom Rasmus? — Blir det dervid? frågade faster Malena. Men det strider alldeles mot vårt förra aftal att vår far skulle ge barnet namn. — Ja, då är jag rädd för att gossen blir