Dagens Nyheter – 14 mars 1871, sida 1

på kyrkbacken. Det ena året följde raskt efter det andra, Hjelm hade uppgifvit sina planer på att gå i utländsk krigstjenst — han gick nu i stället jemnt och lugnt framåt på danskarnes väg till ära och makt, befordran: till sist blef han öfverste. Lifvet syntes för öfversten som ett bittert gäckeri. Derföre sökte han tröst och ersättning i tankens verld, han hängaf sig helt och hållet åt sina böcker. Byron läste han bittida och sent, långa stycken af honom kunde han utantill. Ju mera öfverste Hjelm fördjupade sig i ideernas rymder, desto mera gick det bakvändt för honom. Och det var icke blott i ett afseende, det var, så att säga, i alla afseenden. Tiderna voro bedröfliga för landet, flottan förlorades, Norge gick samma väg. För öfversten var det som lefde han i de yttersta tiderna, åtminstone trodde han Danmarks dagar vara räknade. Bå litet och så klent som landet hade blifvit, huru kunde det tänka på något längre bestånd? Det bästa vore att det slöte sig till något större helt och sökte sin lycka deri. På Sverige-Norge föllo öfverstens tankar visserligen icke, ty dåligt och fattigt var det väl i Danmark, men i Sverige-Norge var det ännu sämre och fattigare; om den ene fattiglappen slår sig tillsammans med den andre fattiglappen, så blir i alla fall det hela bara fattiglapperi. Men Tyskland deremot — öfversten var intagen af den största beundran