Dagens Nyheter – 13 mars 1871, sida 3

Dufva, Johan Jönsson, Thorell, Lars Pehrsson, Liss Ulot Larsson och P. Andersson i Heljesta, framhöll äfven det olämpliga deri, att frågan om detta anslag blitvit väckt nu, då staten för oafvisliga ändamål behöfver så stora, uppoffringar. Sill försvar för Dramatiska teaterns inköp anfördes att denna teater alltid gått med vinst och sålunda gifvit den lyriska scenen understöd; att de k. teatrarne nu skötas på ett så affärsmossigt sätt, att man ej utan fara för konsten kunde gå längre på samma väg; att de flesta kulturländer lemna betydligt understöd till teatern, hvilken såsom bildningsan stalt sålunda ötverallt och hittills äfven hos 08s ansetts sammanfalla med de institutioner, om hvilka staten har skyldighet att taga omvårdnad; att det ovilkorligen skulle leda till en katastrof, vid hvilken riksdagen i alla delser måste träda emellan, om det finge fortgå som hittills; att det nu ej vore fråga om ett anslag, utan att inköpa en egendom som utgör full valuta; att genom detta inköp och dervid fist vilkor riksdagen för all framtid vore befriad från vidare besvär med teateraffärerna o. s. v. Dessa åsigter förfäktades af hr Kallstenwus, som varit ledamot af teaterkomiten, samt hrr Carlen, statsrådet Wern, Winkrans, Lindström, Nordenskiöld och Asker. Tre af andra kammarens ledamöter i statsutskottet, hrr Hörnfeld:, Keij och Thoreli, hade i en kild reservation töreslagit att riksdagen, med afslag å k. m:ts förevarande proposition, ville tillförbinda sig att betala den del af teaterstyrelsens nuvarande skuld, som, efter verkställd utredning, kommer att återstå, sedan nämnda teaterhus med dertill hörande behöfliga inventarier blifvit försåldt, med vilkor dock, såväl att den ekonomiska och estetiska styrelsen öfver k. teatern af k. m:t helt och hållet frånskiljes hofförvaltningen, för att på ofvan antydda eller annat ändamålsenligt sätt ordnas, som äfven att Stockholms stad för framtiden med en fjerdedel deltager i det årliga anslag, som för sagda teater fortfarande, och lämpligast för en tidsperiod af fem år i sender, kan komma att af statsmedel beviljas. Bifall härtill yrkades under diskussionen at her Keij, Petier Andersson och Tornfelt. Denne sistnämnde, som är en varm beundrare af skön konst, tog vid förra riksdagen teaterns parti mot det anlopp, som då gjordes mot deasamma. Och han var äfven denna gång på sin post. Äfven nu jemförde han teatern med predikstolen och yttrade att den förra, am kunde använda löjet för att inskärpa sangiogar, derigenom äfven hade ett skarpare vissel än ordets allvarliga förkunnare. Talaren oille ock hemställa till dem, som anmärkt att tndast de förnäma herrskaperna kunna besöka senatern, !om det icke kunde anses vara ett nyttigt ändamål för folket att understödja en anstalt, der de höga herrarne kunde få höra den osminkade sanningen och smaka löjets gissel om det behöfdes. Taluren ville dock icke göra staten till teaterdirektör, derför ön skade han bifall till ofvanstående hemställsn af hr Hörnfeldt m. fl Hr J. Rundtäck instämde äfven i det af hr Kallstenias gjorda yrkandet med någon förndring. Hr Bonde uppträdde på uppmaning af hr Hierta, men han ville ej säga hvarken ja eller nej, utan endast så mycket, att under det han hade äran vara chef för k. m:ts hofkapell och spektakler, hade den åsigten gjort sig gällande, att det icke var k. teatern värdigt att bortköpa en konkurrent. Meningen hade då varit att tillbygga stora teatern och deraf skapa en rymligare scen. Talaren anmärkte äfven såsom fel hos senare teaterstyrelser att biljetti its för höga. Derigenom har publi t skrämd från teatern, och derigenom hade det blitvit möjligt för kafter att uppstå och skapa en för teatern ruinerande konkurrens på samma gång som de -förderfvade sederna, Ännu en gång försäkrade talaren att han skulle böja sig för kammarens beslut, men han visste att detta skulle bli afslag och ban gratulerade dem, som skulle möta sina valmin med den underrättelsen att de röstat för detta anslags beviljande; endast för en sådan möjlighet önskade han att detta vore sista riksdagen under denna valperiod. Utom detta onekligen originella sätt att gifva sin åsigt tillkänna, förekommo å: a andra muntrande cpisoder. Så var hr Winkrans anförande, utwiärkt i sitt slag, stämdt så högt, stt det stora flertalet af hans åhörare, frukta vi, alls icke fattade styrkan af den bevisving, som det innebar. Hr Liss Olof Larsson träffade i detta fall spiken på hufvudet dä hau, ehuru för att tala med hr Carlns ord, ett hufvud högre än allt folket åtminstone i teaterfrågan, mäste bekänna: den de representanten från Göteborg flög så högt, att jag helt och hället förlorade honom ur sigte och ej återfann honom förr än han började tala om tobak, kaffe och socker. — Samma talare från Göteborg ci terade, med hävsyftving på det gudom idd, apostelens ord: I honom yi lefva, röras och hafva vår varelse, Häremot an hr Gunnarsson att han i bibeln ej funni tydt att aposteln, .då han yttrade detta, haft sina tankar riktade på vår kungliga teater! — Hr C. A. Jönsson ansåg teatern vara en hvilken han sedan förvandlade till-ett sjukt djur som man har i sitt stall. Har man ett sådant sjukt djur, anmärkte han, så vore man väl galen om man skaffade sig ett sjukt djur till! Då slutligen, efter omkring 7 timmars dis kussion kl. 11 på qvällen talmansklubbans fall bekräftade att öfverläggningen var slutad, måste voteringsurnan anlitas äfven för kontra propositionen. Dertill antogs med 105 röster den reservation af hrr Hörnfeldt, Keij och Thorell, som härofvan finnes återgifven, mot 45 röster, som afgåfvos för första kammarens beslut, hvilket accepterats af hr Kallstenius och dem som understödde hans ihärdiga kamp för inköpet af Dramatiska teatern. I hufvudvoterinvgen afslog kammaren bevil jandet af medel för detta ändamål med den förkrossande maj öster mot 7 — en utgång, som i kammaren framkallade icke så rivga munterhet. I följd af kamrarnes skiljaktiga beslut kom mer denna fråga sålunda att afgöras i gemensam votering.