Dagens Nyheter – 13 mars 1871, sida 1

DTE TAG TIS SO TAR DNS Ar Tr Fb TS RT da liga kostnaden går vida öfver 16 millioner, synnerligast när man tillägger alla de för indelningsverket bortslösade dagsverkena, hvilka ej uppgå till så liten summa. I Norge har visserligen dessutom på senare åren blifvit anslaget något mer till materiel, men detta har rikligen här i Sverige blifvit ersatt dels genom för några år sedan beviljade anslag, särskildt till gevär, och dels nu till både gevär och kanoner. Det blir sålunda ett obevekligt faktum att den norska armån kostar omkring 30 procent mindre än den svenska, proportionsvis efter den mellan dessa länder vanligen beräknade utgiftsnormen, och att detta oaktadt alls ingen krigisk rörelse för närvarande pågår i Norge, utan man der synes vara ganska luägn. Hvad kan nu vara anledningen till detta förhållande? Det är klart att grunden dertill måste ligga mycket djupt, ty skilnaden är alltför påfallande och alltför stor för att den ensamt skulle hafva sin grund i den af Aftonbladet och dess filialer här i landet tiilställda ogitation; ty vi antaga att fantastiska tidningsutgifvare äfven finnas i Norge och att sålunda äfven der skulle kunnat åsfadkommas en konstlad krigisk sinnesstämning om ej sjelfva jordmånen för bearbetningen, d. v. s. den norska allmänheten, varit något annorlunda beskaffad än den svenska. För att rätt fatta denna skilnad måste man gå tillbaka något längre i tiden. Man måste gå tillbaka till Gustatvernas och Carlarnes tid, till de tider då den svenska äran och den svenska krigargiunsen väckte Europas häpnad och dä vårt i sig sjelf svaga land genom onaturliga och för dess fredliga utveckling skadliga ansträngningar verkligen lyckades att bland de europeiska nationerna tillkämpa sig en plats som vida öfversteg dess naturliga ställning. En sådan plats har Norge aldrig haft och ulla de skimrande minnen af förflutna tiders glans och storhet, som ännu hägra för så mången svensks ungdomliga inbillning och som förmå dem att invagga sig i drömmar om att all denna herrlighet kan komma en gång till, allt detta finnes ej i Norge. Hvarken Leipzig eller Narwa, Holofsin eller Jankowitz stå inskrifna på deras fanor, och norska folket tro vi vara särdeles otillgängligt för detta slag af ridderliy ära som yttrar sig i ett ständigt bemödande att cfter konstens reglor slå ihjäl folk. De falska föreställningar, som i detta afseende ända sedan medeltidens dagar utbildat sig inom de sydeuropeiska folken, som slagit rot äfven inom Sveriges landamären, och hvarur resulterat dessa mördande strider med äran till mål och ländernas utmattning till resultater, hafva aldrig funnit något fast fotfäste i Norge. Vi hafva dermed ej velat säga att ju icke äfven Norge har sina krigiska anor, men de gå så långt tillbaka i tiden och förvärfvades under förhållanden så långt skilda från dem hvilka nu existera i Europa, att de ej i ringaste mån inverka på den närvarande sinnesstämningen i Norge. Olof Tryggvasons och Olof den Heliges bedrifter hafva ingenting gemensamt med det förfärliga blodsarbete som nyligen utförts i Frankrike, och ingen norrman lärer väl vid minnet af Svoldern eller Ormen Långe känna sig entusiasmerad för en strid på lif och död med någon af Europas stormakter. Den tjusning af krigiska bedrifter, som ännu i